Eva Rydberg och hennes ensembler på Fredriksdalsteatern har på senare år flyttat upp kvalitetsnivån för sommarunderhållning under bar himmel. Till exempel i sin remake av Goldonis commediaklassiker "Två herrars tjänare" 2006. Eller i den briljanta Bröderna Marx-pastischen "Den stora premiären" året därpå. 

I år är det inte riktigt samma ambitioner. Men titelrollen i "Viva la Greta" är ändå en ny figur för Rydberg: en lätt bedagad parisisk primadonna, en dam av värld med fina manér. Men hon klarar även den champagnedränkta elegansen alldeles utmärkt. Vid sin sida har denna åldrade skånsk-franska kabaréartist sin betjänt Jean, lätt fjolligt spelad av Ola Forssmed. 

Detta är andra gången på kort tid som jag ser Forssmed rädda en föreställning med sin exceptionella plastik. I synnerhet som lydig hund(!) är han enastående komisk, och när han i kvinnokläder ska förföra en kommunalpamp har han Gösta Ekman-kvalitéer i sitt kroppsspel. Scenen är föreställningens höjdpunkt och det är dags att flytta upp Forssmed till den stjärnstatus han förtjänar. 

Pjäsinledningen är skriven som sedekomedi, med rappa repliker mellan Jean och hans madame. Sedan återskapar författarna en gammal klassisk figur i svenska folklustspel: den hemvändande svenskamerikanen som alla tror är nedlusad med pengar. En något oväntad roll för Magnus Härenstam, som iförd ten gallon hat och bältesbuckla snarare verkar utvinna olja i Texas än tillverka läskedrycker i Alabama.

När så Greta ska presentera alla de barn hon påstår sig ha avlat med läskmagnaten blir det förväxlingsfars. Forssmed excellerar i rollbyten, och är helt obetalbar som discodansande Travoltakopia, Einsteinliknande mattesnille och spinkig flugviktsboxare. I den sistnämnda scenen har regi och koreografi i vacker samklang fått ihop ett filmiskt slow motion-slagsmål.

Tiden ska föreställa vara 1970-tal. Musiken bjuder på många härliga nostalgitrippar, från Jackson Fives "Blame it on the boogie" - Alexander Larsson gör några riktigt fina Jackson-moves - via "Disco Fever" och "Hooked on a feeling" till Earth, Wind and Fires "September". Gretas slott invaderas av blomsterbarn med revolution, peace and love på agendan - hippisarna spelas av den överlag välkoreograferade dansensemblen - och kärleksförvecklingarna tilltar. 

Texten håller tyvärr inte alls samma klass som den energiska regin och det infallsrika spelet, och ibland blir det riktigt sega longörer. Förväxlingsfarser ska ha nödlösningar som slutscen, men här är nödlösningen nödigare än lovligt.