Pjäsen "Teatervinden" skapades ursprungligen för Göta Lejons och Staffan Götestams motsvarande tioårsjubileum. Som vanligt i Astrid Lindgren-sammanhang - det är hon och Samuel Beckett! - är det stränga rättighetsbestämmelser. Astrid ville inte att hennes fiktionskaraktärer skulle beblanda sig med varandra. 

Ett undantag gjordes för hovleverantören Götestam, så uppsättningen är auktoriserad. Men undantagens undantag: pjäsen ska tas bort från förlagets utbudslista. Kålle Gunnarsson hann dock emellan med uppföranderättigheter, så detta är sista chansen att se Pippi, Karlsson på taket, Ronja och Emil på samma scen, på samma gång. Sen är det slut på det roliga. 

En rolig detalj i Kålles uppsättning är mångdubbleringen av Karlsson-figuren: hela barnkören är klädd i Karlsson-kostym, en påminnelse både om den enorma ideella logistik som ligger bakom Kålles Astridframgångar, och om regissörens geniala förmåga att koreografera masscener.

Vad vore Kålle Gunnarsson utan Falkenbergs teateramatörer - och deras föräldrar! - och vad vore Falkenbergs teaterliv utan Kålle Gunnarsson?

Pjäsens ramhandling är teatervaktmästaren med det något övertydliga namnet Tiljan, som röjer på den nedläggningshotade teaterns vind, och erinrar sig forna uppsättningar. Här får Gunnarsson tillfälle att vara lite personlig, utanför manus: som när han minns uppsättningen av Bröderna Lejonhjärta i Hertigens trädgård, och hur fruktansvärt mycket det regnade den sommaren. 

Det hade varit roligt att återse skådespelare från de forna uppsättningarna, många som gjort sina lärospån hos Kålle Gunnarsson i Falkenberg har gått vidare till större scener och större uppgifter. Varje uppsättning/historia presenteras mest genom sånger, eftersom det är i sång, körer och ensembledans som regissören är i sitt esse. I potpurriets inslag från Rasmus på luffen blir det slapstick, när skurkarna Lif och Leader ska infångas. 

Övergångarna mellan avsnitten är snyggt gjorda, och problemen med ljudanläggningen klaras av till andra akten. I Pippiscenen finns en favorit i repris: tvåmanshästen Lilla Gubben, som vid det här laget borde vara rätt till åren kommen, men som fortfarande har bra kontroll på sina dansmoves.

"Ronja Rövardotter" är nog min favoritsaga, säger regissören. Och Ronjauppsättningarna har varit minnesvärda, inte bara på grund av vissa beryktade körinsatser. 

Men, for the record: Kålle Gunnarsson är fortfarande inte världens bästa Karlsson på taket. Men han är väldigt bra på väldigt många andra saker.