Var är narren? Frågar man sig på 123 Schtunks uppsättning av "Kung Lear". Innan man inser att i en föreställning där alla är narrar behöver den funktionen ingen särskild rollkaraktär. 

Detta Shakespeares sorgligaste och mest misantropiska drama kan också bli Schtunkkomik, det bevisar ensemblen eftertryckligt på premiären. Även om Lears dödsscen, med Lasse Beischer som mycket gammal och mycket trött monark i kaftan, är tragisk på riktigt. 

En sak jag inte tidigare lagt märke till, är schtunkarnas stora respekt för Shakespeares ord. Det skämtas ytterst sällan med grundtexten. Om det inte rör sig om felsägningar: ”det sting som kvaler”, och ”förstorkat trå”, båda karaktäristiskt nog från Beischer, mästare på att fånga språkgrodor mitt i språnget. Eller också handlar det om nya tillägg. ”Din familj är fullkomligt dysfunktionell” skrev ju inte den store barden. 

Annars finns det mycket hos Shakespeare att göra ordvitsar av, om man så skulle önska. Men hos Schtunk gäller skämten antingen teatersituationen - spelet, rollerna, kostymerna - eller publiken. Till exempel tillsägelsen ”Du har replik”. Eller ”halvdant andra gången”. Eller kommentaren till en lite för snabb entré, som är väldigt rolig i sig: ”du kom lite tidigt, men nu är du ju ändå här.” 

Lears stora vredesutbrott är förstås som gjutna för Beischer. Edmund (också Beischer) är skejtare - det är verkligen inte lätt att göra en dödsscen på en rullbräda - och Goneril (Josefine Andersson i bästa form) är dödsbringande bimbo med frikostig urringning. Som greven av Kent talar Andersson sitt hemlands vilda dalmål.

Henri Kokko, som gärna drar igång en improvisation för mycket, verkar inspirerad av Dag-Otto från grannkommunens sommarteater, eftersom han som Oswald inte kan säga bokstaven r. En verklig höjdpunkt i hela föreställningen är annars Kokko som finsk-italienskt cykelbud. 

Det är i överraskningen och det oväntade som komiken ligger - inte minst när skådespelarna överraskar varandra. Därför blir det bara extremt tjatigt när Beischer för hundramiljonte gången använder sin sortifras ”Några frågor på detta?”. Och än mindre roligt när den övriga ensemblen också börjar använda frasen. 

De många musikinslagen från de senaste årens uppsättningar är borta, vilket leder till större koncentration på historien, och fler rent språkliga lustigheter. Några saxofonduetter som inledning till akterna är hela musikunderhållningen.

Pjäsen är givetvis mycket förkortad, men ibland blir förkortningarna stor konst, som när Lears galenskap koncentreras till att han är förföljd av en solstol. Ljudeffekterna av stormen på heden får publiken stå för, vilket den gör tjänstvilligt. Gloucesters (Kokko) fejkade självmord passar förstås utmärkt som yvig mim. 

Nöjeshallen fungerar oväntat bra som spelarena för clownerna, även om publiken inte sitter lika nära som i tältet, och man går miste om alla roliga improvisationer om utifrån kommande störningar. Besökarna från London på första raden, som fick utstå mycket häckel från scen, har nog aldrig sett sin Shakespeare på detta sättet. En ”near clown experience”.