Jag har ofta undrat hur 123 Schtunks improvisationsteknik skulle funka på en barnpublik. Små barn är inte inskolade i teaterns publiketikett, det vill säga att man sitter tyst i bänken.

På många barnföreställningar har jag önskat att skådespelarna vågat improvisera på Schtunkmanér, eftersom kommentarerna från salongen så ofta är både komiska och kritiskt träffande. Så vad kan vara bättre än att Schtunk själva tar sig an uppgiften och sätter upp en barnpjäs.

Nu är det inte improvisationernas Evel Knievel - Lasse Beischer - som spelar, och barnpubliken på premiären av "Stormen" i Nöjesparken är liten i två bemärkelser. Fåtalig och väldigt ung. Dessutom snäll och tyst. Johan Friberg och Jenny Nilsson gör försök att dra igång lite improvisationer. Men tacksammast att kommentera är tidningens fotograf. 

"Stormen" är väldigt förkortad, knappt 40 minuter, och förenklad; koncentrerad till Prospero och Ariel, Miranda och Ferdinand. Caliban är en osynlig men bitsk hund. Därmed går man miste om pjäsens roligaste karaktärer, Trinculo, Sebastian och Stefano, och det är kanske därför som föreställningen inte blir så där vrålande kul. 

Som en anpassning till publiken är historien koncentrerad till förhållandet mellan Miranda och Prospero. Jenny Nilsson har en vacker solmask som Ariel, rollbytena går fint utom när Johan Friberg glömmer vilken av sina två(!) karaktärer han ska vara. 

”Liiite läskigt?” frågar han publiken. Men nej, bara lite glest och otätt, väldigt harmlöst och ganska gulligt. Prosepero, Miranda och Ferdinand seglar iväg från ön, och man förstår inte alls varför det skulle ha varit så omöjligt att göra från första början.