Östgötska ansågs knappast som en humoristisk dialekt före Mia Skäringers genombrott. Snarare som gnällbältestristess i kubik. Cecilia Frode, född i Linköping, hamnar någonstans mitt emellan i tvåtimmarsmonologen "En stjärt på himlen".

Hon gör entré i glitter och knallröda plymer, en showprimadonna i kabaréscenens ljusram, sjungande Danny Scholls paradnummer I’m gonna live till I die. 

Men sedan kommer östgötskan fram, när Frode svidat om till morgonrock och foppatofflor. Kontrasten mellan glittrig superstar och gnällbältesgnällare upprepas ett par gånger, varje gång med nytt musiknummer. Arrangemangen är jazzigt coola och kompbandet utomordentligt.

Det dröjer ganska länge, i denna något långsamma föreställning, innan man börjar ana poängen. 

Det är en rätt sorglig historia, om kvinnan som vägrar Jantelagen - hon vill tro att hon är något - och peppar sig till självkänsla. Men som är sorgligt ensam eftersom hennes höga anspråk gör relationer omöjliga.

Som vanligt hos Frode är det svårt att avgöra var gränsen går mellan parodi och allvar, satir och seriöst, banalt och avancerat. Här är den diffusare än någonsin. 

Rollfiguren svänger mellan den mest oförblommerade narcissism och tragisk klagan på att det inte går att både ställa krav och slippa vara ensam.

Hon vill inte bli älskad av allt och alla, hon vill skapa sin egen betydelse av sig själv. Men kärleken ska ändå vara lika sagoaktig som en Chagallmålning.

Kvinnlig medömkan avvisar hon, och klagar på att kvinnor rör sig i flock som en amöba, utan tilltro till sig själva som individer. Den till allra största delen kvinnliga publiken i välbesatta Nöjeshallen skrattar dock gott åt beskrivningen av en ofräsch manlig partner som fiser vid matbordet. 

I andra akten är showkostymerna borta, vemodet blir större, med kärnsvenskt melankoliska visor som "Så länge skutan kan gå". Morgonrocken är ersatt med tennisutstyrsel, för rollfiguren spelar tennis med sig själv eftersom bollarna svarar henne på ett sätt som inte människor kan.

Här är humorn verkligt svårtolkad, när monologen till och med kommer in på teodicéproblemet. När skådespelaren läser en allvarlig dikt är dialekten borta. Som om det konstnärliga måste framföras på rikssvenska. 

Bara i ett föredrag med ljusbilder om tennisens historia känner man igen Cecilia Frodes bästa sida som scenunderhållare: den tvärbranta, associativa absurdismen. Annars är föreställningen för långdragen och sorgen och glädjen, allvaret och skämtet, går inte riktigt ihop med varandra.

Fotnot. En tv-upptagning av "En stjärt på himlen" visas i SVT lördagen den 17 september.