Ofta det där är Pinocchio, det är ju bara spöken.

Publikkommentaren innan spelet börjat gäller Lisa Burenius vackra kostymer som hänger runt scenpodiet, i Teater Hallands bearbetning av Pinocchiosagan. 

Dag Norgårds dramatisering är förkortad men följer huvuddragen i Carlo Collodis förlaga relativt väl. Gepetto tillverkar sin trädocka, som får liv med en högst egensinnig vilja. Dockteatern, räven och katten, den växande näsan, Lyckans land, åsneöronen och valfisken. Allt finns med, naturligtvis inklusive syrsan och den goda fen. 

Spelet börjar med en numera sällan sedd Teater Halland-tradition: publiktilltal. Det försvinner allteftersom, men maskerna påminner förstås om commedia, stycket igenom.

Tyvärr blir föreställningen stundtals ganska ofokuserad. Den livliga och stimmiga premiärpubliken från Hålabäcksskolan i Kungsbacka och Morups friskola kan knappast klandras för att uppmärksamhetsnivån inte är så jättehög. Förmodligen skulle föreställningen vunnit på mera effekter. Framför allt mera musik, eftersom musiken stagar upp spelet, ger ramar och stämningar, och förstärker berättelsens egen rytm och musikalitet. 

Som tur är har Teater Halland fått en perfekt Pinocchio. Malin Svarfvar hittar fullödig samklang mellan tonfall och rörelser, och håller den närvarande genom hela föreställningen. I synnerhet när Pinocchio ska lära sig gå är hennes kroppsspel utomordentligt. Hon litar på rollens uttrycksförmåga, och har inget behov av överspel. Henrik Danielsson som fe i tylltutu är förstås också en sevärdhet. 

Riktigt vilken tolkning ensemblen vill lägga till historien är dock oklart. Collodis blandning av roman och folksaga är ju en rätt präktig moralitet. Att vinna erkännande som människa är villkorat, man måste lyda samhällets regler.

Pinocchio är ett blankt blad, en vilde som måste lära sig skjuta upp sin begärstillfredsställelse för att bli en riktig pojke. Inte ljuga, inte vara egoistisk, inte skolka är förstås goda föresatser.

Men kunde man inte gjort mera på att publikjublet stiger när Lasse Carlsson som den lömske föreståndaren för Lyckans land utlovar Nintento och World of Warcraft? Där kunde publikimprovisationen gärna fått komma tillbaka med starkare kraft, och komplicerat saker och ting en aning.