Hur gör institutionsteatern för att förnya dramaformer som alltmera passerat bäst före-datum? Man släpper lös en koreograf på stora scenen med skådespelare som dansare. Malmö stadsteater har redan prövat med Kajsa Giertz "Snövit", "Carmen" och just nu "Oidipus". Göteborgs stadsteater ger uppgiften till Gunilla Heilborn, som svarar med "Uppgifterna". 

Föreställningen är en serie scener eller tablåer, som på performancemanér inte berättar något. I stället definieras de av negativa definitioner: inte utforska maktrelationer på 1800-talet, inte en familj i kris, inte demokratins sönderfall. Udden är förstås tydlig mot konventionell dramatik, och det börjar med en parodi på äktenskapspsykologins paradnummer: Edward Albees "Vem är rädd för Virginia Woolf". 

Inte heller strävar man efter perfektion, vilket är självklart när skådespelare ska dansa. Ändå blir det riktigt bra när hela ensemblen rör sig rytmiskt på randigt scengolv, en avvikande aktiv del i en föreställning som på typiskt Heilbornsätt är påfallande händelselös och kontemplativ: ”här kommer det inte att gå undan”. 

Givetvis kan man tolka alltsammans allmänmänskligt. Alla ges vi ju uppgifter att utföra dagligen, utom de arbetslösa, som inget hellre önskar sig. De många fotografiska ridådekorerna antyder bygg- och anläggningsarbeten.

Kanske riktar Heilborn udden mot arbetslinjen. Att ”göra så lite som möjligt” låter som en devis som skulle ge Fredrik Reinfeldt vredesutbrott, och ensemblen frågar retoriskt vad arbetsgivaren, Göteborgs stad, ska säga om denna lättja. 

Men mest får man nog se "Uppgifterna" som en metakommentar om skådespelares och dansares konstnärliga självständighet. En milt ironisk revolt mot idén om det perfekta scenkonstverket och regigudens allmakt och kontroll. De ”uppgifter” som ensemblemedlemmarna fått liknar vardagsabsurda parodier på regianvisningar eller koreografers scheman. Om man tänker fritt ”blir det helt olika”, som texten påpekar. Momenten blir inte ”finslipade”. 

Ett numera vanligt performancegrepp får en roande variation när Henric Holmberg beskriver Petter Kevins solodansrörelser. Sedan ska en annan skådespelare (Carina M Johansson) utföra rörelserna efter beskrivningen. Anvisningar ger originalitetsförluster. 

Andra uppgifter driver med perfektions- och ekvilibristikkraven i den samtida danskonsten, eller pretentiösa rörelseinstruktioner och danspedagogers nit att förklara vad dansare gör när de dansar: ”det är mycket här som är komplicerat”. 

Göteborgs stadsteater tänjer förtjänstfullt ut gränserna för begreppet smörgåsbordsteater med innevarande säsongs repertoar, för "Uppgifterna" lär nog knappast bli en publikdragare. Men sevärd är den ändå.