I "Sirqus Alfon TV" blir scenen en tv-studio, men också en surrealistisk, blixtrande danslokal och en stundtals upp och ner-vänd tv-spelsvärld. Den smått clownartade teater/performance-gruppen Sirqus Alfon ska ikväll skapa ett pilotavsnitt av det som ska bli världens bästa tv-show. Till sin hjälp har de en kamera och en 55 kvadratmeter stor tv-skärm som direktsänder allt. Lyckas de briljera kommer de få chansen att förverkliga sina drömmar genom ett något suspekt amerikanskt tv-bolag.

Den optimistiska Babham, norrmannen Ejve, charmören Emilio och kameramannen som går under namnet Green Man, har alla olika idéer om hur programmet ska läggas upp. När den självbelåtna amerikanskan Tracy Powers gör entré och konfronteras med det udda gänget blir det frontalkrock. Så är den helt galna, färgfyllda, högljudda och gränslösa föreställningen igång.

Programpunkterna, som bland annat parodierar talangjakt, barnprogram och reklam, avhandlas en efter en och med varierande resultat. Begreppen känns igen från dumburken där hemma, men innehållet skiljer sig; det blir snabbt tydligt att de vanliga reglerna för hur tv ska se ut inte gäller när Sirqus Alfon är i farten. Att kvällens stora höjdpunkt heter "mega laser disco super light stage show" borde ge en hint.

Det är lite svårt att hänga med i alla snabba kast fram och tillbaka och SATV ger ett något kaotiskt intryck. Men man behöver aldrig sitta och slumra till, för det är ständigt något nytt på gång på scenen. Inte sällan ett otal saker på en och samma gång. Att skådespelarna huvudsakligen pratar på engelska gör föreställningen mindre lämpad för de äldsta och de yngsta, men åtminstone de senare verkar ha roligt åt karaktärernas studsiga kroppsspråk, de galna specialeffekterna och den discodundrande musiken som aldrig är långt borta.

Som roligast är det när vi får följa de parallella världarna som förekommer på scenen och på den enorma tv-skärmen. Med högteknologi lyckas gänget med att sväva i luften, klättra på väggar och parodiera tv-spelsvåld i minikroppar. Babham tvingas slåss mot en envis digital version av sig själv och plötsligt hänger tv-kocken knäväck men är lika glad för det. Det är barnsligt lekfullt och inte alltid helt perfekt. Men humorn engagerar och när de halvtokiga figurerna spelar på sin klantcharm får de publiken att skratta både med och åt dem.