Musiken är flödande vacker och här finns många fantastiskt sköna sångpartier. Samtidigt är verket oerhört spännande, ja till och med rafflande.

Bottnarna är dubbla i ett triangeldrama där svartsjuka tillhör ingredienserna samtidigt som det finns en problematik av politisk art i det Europa i början av 1800-talet som tvingades se Napoleon Bonaparte flytta fram sina positioner.

Handlingen utspelar sig i Rom i mitten av juni 1800, just då budet kommer att Napoleon vunnit slaget vid Marengo. För att ge operan ytterligare lokalfärg utspelas varje akt på en välbekant plats i den eviga staden – kyrkan Sant' Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castel Sant' Angelo.

Den beundrade sångerskan Floria Tosca står mellan Roms brutale polischef Baron Scarpia och målaren Mario Cavaradossi som i sin tur beskyddar den politiske dissidenten Cesare Angelotti och därmed kan det ödesdigra dramat börja.

För den produktion, som i lördags hade premiär på Göteborgsoperan, har ett inhämtat team från Italien svarat med regissören Lorenzo Mariani i spetsen.

Inte helt oväntat har handlingen flyttats fram i tiden till 1930-talet och man anar förstås kopplingen till Mussolinis polisstat. Särskilt tydligt blir det i den andra akten hos Baron Scarpia i Palazzo Farnese där en hel vägg pryds med foton ur ett brottsregister.

Tidsförflyttningen blir ju problematisk om man tänker på operans tidsfixering vid slaget vid Marengo och flera gånger skär sig texten mot det som visualiseras. Men på något sätt blir det i denna uppsättning en anmärkning på marginalen eftersom produktionen är så spännande och väl genomarbetad.

De agerande visade sig vara väl lyhörda för regissörens idéer och i titelrollen som Tosca är sopranen Ingela Brimberg ett verkligt lyckokast. Hon har utstrålning och framställer en kvinna av kött och blod med stark integritet. Dessutom är hon rent vokalt väl disponerad för partiet med en i grunden lyrisk stämma med förmåga till dramatisk expansion. Hennes bön i andra akten blir till ett gripande musikaliskt budskap.

Tomas Lind svarar för en Cavaradossi på en hygglig genomsnittsnivå, som typ en aningen tråkig men rent vokalt pålitlig. Dessutom visar han på en säker musikalitet, inte minst i de båda tenorariorna.

Anders Lorentzson är välplacerad som baron Scarpia där han med sin dramatiska barytonstämma och sceniska pondus gestaltar inkarnationen av ondskan.

Övriga sångsolister såväl som kör faller väl in i sina roller och med breda penseldrag och intensiva accenter målar Shao-Chia Lü med auktoritet på orkesterpaletten. Som helhet en väl genomförd och sevärd uppsättning som Göteborgsoperan kan vara stolt över.