Är Carin Mannheimer feminist? Samma dag som hennes nya pjäs "I sista minuten" har premiär på Göteborgs Stadsteater sitter jag lustigt nog i ett seminarium där frågan kommer upp. Betydligt större auktoriteter i ämnet än jag hävdar bestämt att det är hon. Pjäsen verkar stärka påståendet. Den enda heterosexuella man som förekommer är närvarande i sin frånvaro som aldrig sedd men ofta hörd telefonterrorist. Poängen med pjäsen är att ickenormativa familjekonstellationer kan uppstå även på ålderns höst. Kvinnor kan, utan karlar (åtminstone heterokarlar).

Inger Hayman gör vid 74 års ålder en av sitt långa teaterlivs stora rollprestationer som änkan Marianne, som visar tecken på begynnande demens, men ändå har kvar trogna bridgeväninnorna Annlouise (Gerd Hegnell) och Solveig (Ann Lundgren). Hon lever delvis i minnenas värld, kämpar trotsigt mot åldrandets alla frihets- och värdighetsinskränkningar, ältar gamla bitterheter och tycks bli alltmera förvirrad. Men när ”Svensson-bögen” Fixar-Staffan (Thomas Nystedt) dyker upp i hennes våning – som lider av flagnande borgerlig glans – påbörjas en ny slags vänskap. Hayman är fullkomligt strålande, när hon gestaltar alla Mariannes infall, sorger, vrede och glädje. 

Carin Mannheimer må vara feminist, men är hon inte lite kommersiell? Hennes radikalitet förmedlas ju alltid i den folkliga underhållningens former. Scenbilden – Mariannes våning in i minsta rekvisitadetalj – är av ett naturalistiskt slag som man numera aldrig ser på konstnärligt syftande teatrar. Så är det också Galenskaparnas scenograf Rolf Allan Håkansson som gjort den. 

"I sista minuten" blandar rena farselement, som pjästiteln, med tragikomedi och moralitet. En enda scen är situationskomik, när Mariannes karriärdotter Kristina (Carina Boberg) upptäcker att Fixar-Staffan går som barn i huset. Mannheimer späckar vartenda replikskifte med oneliners, värre än den kvickaste brittiska farsmakare. En hel del av skämten har, precis som rollfigurerna, gått runt kvarteret ganska många gånger: ”Jag älskar begravningar, det är ju det enda mingel man blir bjuden på”. Men de framförs med exakt snärt och tajming.

Det märkliga med Mannheimer är att hon behärskar det omfångsrika materialet så bra, och även om andra akten är mer än lovligt seg så fungerar storyn och den dramaturgiska framställningen perfekt. I en ungdomsfixerad samtid är det förstås också radikalt att skapa åldrande kvinnliga rollfigurer och låta dem spelas av åldrande kvinnliga skådespelare. 

Och identifikationsmönster behärskar Mannheimer till fullo. 70 plus-publiken känner igen sig själv, och alla vi andra känner igen våra föräldrar: ”ska jag skriva mitt testamente?”, ”nu måste jag börja döstäda”, ”jag vill INTE flytta till äldreboendet!”. 

"I sista minuten" har alla förutsättningar att bli lika folkkär som Mannheimers övriga folkliga fullträffar: "Svenska hjärtan", "Solbacken", "Sista dansen". Göteborgs Stadsteater cashar in sin andra bergsäkra publiksuccé denna framgångsrika säsong, vilket nästan måste vara inofficiellt svenskt rekord för en offentligfinansierad teater.