Ordvitsarna duggar tätt i solig buskis
Hur ser Bert Karlsson ut som en långsmal, rödlätt seriefigur med bakåtlutad kroppshållning? Jo, som Mikael Riesebecks högljudda försäljare i ”En mor till salu”.
Relaterat
Klicka här för fler bilder!
Fakta
Teater buskis
En mor till salu
Regi: Ulf Dohlsten. Manus: Lars Classon & Per Andersson. I rollerna: Stefan Gerhardsson, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Mikael Riesebeck, Siw Carlsson, Thomas Hedengran, Anna Carlsson och Hans-Peter Edh. Kostym: Marianne Lunderqvist. Scenografi: Fredrik och Marianne & Peter Dillberg. Smink: Tiina Bengtsson. Producent: Janne Andersson (2entertain).
Vallarnas Friluftsteater, Falkenberg, söndag 4 juli
Han har rollen som Krister Classon hade förr och kan precis som sin sambo Jeanette Capocci ge knorr även åt ganska platta repliker.
Första akten av årets komedi på Vallarna är nästan som en avslutad entimmespjäs. Hade bara ett par trådar till knutits ihop (ett planerat giftermål och ett släktskap som anas) kunde föreställningen gått i mål där och då, i ett moln av ibland medvetet usla ordvitsar. ”Dricker igelkottar kaffe? Ja, han vill bli pigg”.
Det pratats om en förnyelse för buskisen i Falkenberg, men det är en sanning med modifikation. För att kunna sälja smått osannolika 50 000 biljetter i förköp krävs att åskådarna vet vad de får och därför liknar ”En mor till salu” tidigare uppsättningar – med samma kostymör och finurliga scenografer, en ensemble utan Vallarna-nykomlingar och ett innehåll helt i Krister Classons anda.
Förra året placerade den debuterande manusförfattarduon Per Andersson och Lars Classon (Kristers son) sin historia i nutid och hade bärbara datorer på scenen, men behöll stilen från äldre folklustspel genom att använda hemvärnsgubbar (precis som i”Hemvärn och påssjuka” 1997).
Enda nyheten i ”Virus i bataljonen” 2009 var egentligen ett par pigga sång- och dansnummer, men det revyliknande inslaget är inte lika tydligt i år. Däremot känns det modernt med en jämn fördelning av replikerna, en inledning som domineras av tre starka, kvinnliga rollfigurer och en man som istället för att dra homofobiska skämt blir smickrad när han tror att han uppvaktas av män.
Den sedvanligt tillkrånglade berättelsen utspelar sig 1926, när Valter Liljefors har gått bort. För att få ärva huset måste Rut (Anna Carlsson) enligt testamentet hitta en ny make åt sin mamma Elsa (Siw), men hon motarbetas av sin passiva halvsyster Johanna (Capocci) och den snurrige betjänten Alf (Jojje).
I intrigen ingår även en snäll, fattig dräng (Hedengran) och en pastor (Stefan) som smugglar sprit med den minst sagt pratsamme knallen Allan (Riesebeck). Regissören Ulf Dohlsten och hans assistent Matilda Bronowsson (Jojjes sambo) utnyttjar de tre dörrarna mer för att få bort folk från scenen än för att gömma och skapa överraskningar, som i mer renodlade farser.
Förutom komiska missförstånd som när en sjukling förväxlas med en trasig stol, finns det gott om upprepningshumor. Rut tjatar ständigt om Stockholm, en hoppfällbar stol återkommer och den danske kuplettsångaren Karsten Kumlin (spelad av Hans-Peter Edh, men inte döpt efter Anders Erikssons & After Shaves krogshow ”Kabaré Kumlin”) avslutar alltid med ”Det kan du stole på”.
Siw gör en variant på Augustina, medan Jojje inte dominerar som han brukar. Det är kul att han får spela korkad på ett annat sätt än när han är brevbäraren Dag-Otto och överklassuttalet sitter som en smäck.
En viss dialektförvirring finns och personer som talar till sig själva rakt ut i luften kan jag fortfarande störa mig på. Att det är mycket sexskämt på väg till det lyckliga slutet är däremot ingen överraskning.
Andra akten har inte en lika stark framåtrörelse, men schyssta sketchartade förvecklingar kring två kontaktannonser. Och så plötsligt en underbar liten scen med två smådeppiga gubbar i hatt som kunde varit på rymmen från ”I väntan på Godot”.
Att våga pausera och lita på tystnaden gav ett befriande lyft. Det vill jag se mer av.
