Kostnaderna för relationer
Relaterat
Egen röst. Petter Heldt som herr Blumfeld i "Bättre utan hund", Allan Edwalls bearbetning av Kafkas novell.Foto: Johan Lyckaro
Egen röst. Petter Heldt som herr Blumfeld i "Bättre utan hund", Allan Edwalls bearbetning av Kafkas novell.Foto: Johan Lyckaro
Fakta
Bättre utan hund
Av: Allan Edwall efter Franz Kafka. Regi: Josefine Andersson. Scenografi: Lisa Burénius. I rollen: Petter Heldt.
Falkhallen, Falkenberg 10/9
Samla gamla gänget, det är jubileum. När Teater Halland firar dubbeldecennium finns alla före detta chefer på plats: Ingemar Carlehed, Ingrid Kyrö och Stefan Ridell. Nuvarande chefen Maria Ericson håller tal, följd av regionstyrelsens ordförande Göran Karlsson. Alla är stolta, präglade av stundens allvar. Samtidigt är det en påtaglig nervositet i luften, som om detta att fylla 20 vore en särskilt uppfordrande händelse.
Inledningen av jubileumsföreställningen "Bättre utan hund" blir också trevande och nervös. Petter Heldt, ensemblens veteran, spelar i en liten låda mitt på Falkhallens stora scenutrymme. Lådan är hemvist åt Herr Blumfeld, en gammal ungkarl (som Franz Kafkas novell heter i original). Han kommer hem från jobbet, putsar sina skor, äter mat ur en matlåda, rapar upprepade gånger.
Allan Edwall, som dramatiserat novellen, har antagligen haft likheterna mellan Kafkas figur och Samuel Becketts meningstömda existenser i tankarna. Det finns i alla fall beckettska drag i Josefine Anderssons iscensättning.
Ungkarlen resonerar för sig själv om möjligheten att skaffa en hund som sällskap. Han orerar också om sin egen betydenhet på sitt rutiniserade jobb - mellanchef på en textilindustri - och han skäller på sin slafsiga hushållerska.
Vad han egentligen talar om är förstås kostnaderna för relationer. Kärleken kontra oberoendet, disciplin kontra bekräftelsebehov: i föreställningen bästa partier får Petter Heldt ensamhetsskräcken att lysa ur ögonen.
Eftersom han är renlighets- och ordningsfascist blir emellertid alla Blumfelds relationer ett hot om smuts och störningar. Hans sniffande på sin egen armsvett blir symbol för den ensamme manikerns behov av realitetsförbindelse.
Karaktäristiskt för Kafka är det öververkliga elementet, när Blumfeld i pjäsens vändpunkt upplever att två blåvita studsbollar invaderar hans lägenhet. I föreställningen illustreras de av skärande elektroniska studsljud, påminnande om hjärtljud.
Kafka skriver själv i en anteckning, som kanske relaterar till det klaustrofobiska i Blumfeldhistorien, att den ger honom huvudvärk: den är ”trots all sin sanning ondskefull, pedantisk och mekanisk.”
Teater Hallands uppsättning drar mera åt det underhållande än det huvudvärksframkallande. Som tur är, men kanske skulle det inte skadat att låta gestaltningen av Blumfeld bli lite mera ondskefull.
När Petter Heldt väl blir varm i kläderna, fokuserar och lägger intensitet i spelet, börjar man nästan sympatisera med den gamle ungkarlen. Trots att han i sitt förakt för svaghet är en rätt obehaglig typ.








