”Glödhett” gör en rockig rivstart som direkt får med sig publiken, varpå allt tvärstannar när Håkan Runevad presenterar årets nytillskott Anna Bromee och blandar ihop namnet med andra som heter Bromé och Anna.

Som tur är blir det en lysande revansch i musiknumret kring oljeläckan i mexikanska golfen där ensemblens lösning är att ”sätta Carl Henrik Svanberg i hålet, så blir det tätt och tyst”.

Scenografibyggarna Dillbergs presenterar i år en avskalad miljö med en mobil avsats som också kan växa på höjden. På sidorna längsgående och stramt veckade textilier som snedställs och ljussätts mycket effektivt. Eldslågorna, som tillhör titelns åsyftade vulkanutbrott, återkommer även i vända och vridna positioner. Kerstin Söderholms kostymer är både läckra och roliga.

Får man skämta om burkan? Returburka, ölburka, surströmmingsburka, ”gurkburka”. Jo, det blir riktigt roligt! Här växlas dialog och sång med basisten Bernt Bengtssons suveränt djupa röst till låten ”Under the boardwalk”.

Lena Peterssons skönsång exponeras på ett delvis bekant tema men det lever länge, nämligen hur vi ska klara oss utan telefonkiosker, kassettband, glödlampor, tjock-tv, faxar och 50-öringar. ”I will survive” blir till ”Jag är beredd” på halländska.

”Glödhett” har visserligen några dippar och dessa återfinns som sagt främst i de talade numren. Men årets revy är den vassaste på länge. För nu bränns revyn på riktigt. Textförfattarna har flyttat fram positionerna rejält rent politiskt och biter ifrån ordentligt när det exempelvis gäller sjukförsäkringsreformen. Enligt Wikileaks får Fredrik Reinfeldt

Nobelpriset i medicin för att han har upptäckt sjukdomar som bara varar ett år! Bertil Schough fungerar bäst som den genuine spelmannen han är. Tillsammans med Anna Bromee på munspel ger de en rejäl smocka åt ”arbetets söner”, där Schough med Mikael Wiehes röst bevisar hur den nya retoriken blivit till nypolitik genom att ta från de röda och göra till blått. ”Vi härmade dem och stal deras ord, med sensmoralen att nu får Socialdemokraterna starta ett eget högerparti”. Ett helt enkelt lysande nummer, som redan känns klassiskt.

Håkan Runevads Fågelskådare har den här gången tonat ned sin utmanande vokabulär och använder en dramaturgi som gör att numret håller hela vägen. Han gör en stormagad krögare i sång- och dansnumret kring obekymrade ”de gamla grekerna”, vars strejker aldrig märks och så vidare.

Eva-Lotta Bernströms härliga sångröst kommer väl fram i gospelnumret om alla det är synd om. Liselotte Johansson är den pålitliga revyartisten som aldrig gör en dålig insats. Det märks att hon har roligt på scenen. Bengt Ivarsson är trygg och stabil med imponerande tajming. Trummisen Beppe Wackelin agerar i år mer i rytmsektionen än som aktör. Han behövs helt enkelt inte nu när Anna Bromee gjort entré. Vilken artist! Ett multikinderägg.

Hon spelar munspel, saxofon, elbas, gitarr, piano, sjunger och agerar. Som drottning Silvia på bruten svenska håller hon talet hon aldrig fick på dotterns bröllop. Talskrivaren har hållit på för länge. Texten, författad av kungen, är också därefter. Men numret håller tyvärr inte hela vägen. Då är hennes pastisch på ”Mama Mia” desto bättre. Här kommer alla hennes imitationstalanger fram och vi möter Mia Skäringers ”Gullestussan”, Liv Ullman, Babben Larsson, Maud Olofsson, Tony Irving, Carl Bildt och Thomas di Leva i dramat ”Semesterflirten” genialt utvecklat.

Naturligtvis ska det stående inslaget med årskavalkaden prisas liksom att årets hyllning går till Beatles och 40-årsjubileet sedan bandets sista skiva utgavs.

Som sagt, låt musiken och sången ta all plats i revyn. Det vet jag att det här gänget fixar.