5 januari 1991 gjorde Håkan Runevad entré i Krogseredsrevyn. Så det är faktiskt 20-årsjubileum dessutom.

Att han hamnade i revygänget i Krogsered berodde på Bertil Schough. De spelade först ihop i Liljedahls och började även göra framträdanden som duo i BeHå-bandet.

Revygänget i Krogsered gjorde inte så många föreställningar vid den här tiden och Bertil var beredd att sluta med revyn om det skulle gå ut över samarbetet med Håkan.

– Han sa helt enkelt att de fick utöka musiken med mig om han skulle vara med. Samtidigt tror jag att det var revyns smala lycka att man kontaktade Björn Holmgren som regissör. Då höjdes nivån våldsamt.

Björn var också den som vid något tillfälle frågade Håkan om inte han kunde komma upp och medverka även på scen. Han var egentligen anlitad som basist ihop med Bertil på synt. Håkan var inte nödbedd och en ny revystjärna började blinka i bygdegården.

Vad har du för minnen från den allra första tiden?

– Ett är att det var onumrerade platser och först till kvarn som gällde. Folk kom ofta mer än en timme före föreställningen och när vaktmästaren öppnade dörren blev det fullkomlig rusning in. Folk snubblade och ramlade.

– Då satt jag och Bertil och spelade för att lugna ned det hela och fick agera medlare ibland.

Ryktet om revyn spred sig och till slut räckte bygdegården i Krogsered inte till. Följden blev att revyn efter viss tvekan flyttades in till Falkenberg. Ett bolag bildades med Bertil och Håkan som ägare tillsammans med Magnus Wernersson som var med och startade den ursprungliga revyn.

– Första året var lite nervöst när vi såg hur mycket kostnaderna ökade. Framför allt var vi tvungna att skaffa mycket bättre ljus och ljud och lokalhyran för Stadsteatern gick ju inte att jämföra med bygdegården.

Men det visade sig vara en riktig satsning. Publiken har ökat nästan varje år. ”Glödhett” spelar man rekordlänge i år och den har fått de kanske bästa recensionerna någonsin.

Fågelskådaren är väl din mest populära karaktär, hur kläcktes han?

– Det var i Krog-sered och behövdes två minuters utfyllnad där vi inte visste riktigt vad vi skulle göra. Jag spelade fågelskådare i scenen före och erbjöd mig att berätta något roligt. Jag drog bara ned regnrocken över öronen och satte i gång.

– Egentligen har jag velat göra mig av med honom. Vi testade något år utan men det gick inte. Folk protesterade för mycket.

Händer det aldrig att du kommer av dig på scen?

– Jodå, men det är inga problem i sketcher. Jag får aldrig panik och älskar att improvisera. Däremot är det värre med sången då man måste leverera i takt med musiken.

– Men det är fortfarande skitroligt att stå på scen. Stämningen och sammanhållningen är fantastisk i det här gänget och Anna (Bromee) har varit en otrolig vitamininjektion.

Så du har inga planer på att lägga av?

– Nej, inte så länge det kittlar och det gör det fortfarande. Jag hoppas att man känner själv den dagen det är dags att dra sig tillbaka från scen. Kanske blir det att man jobbar mer i bakgrunden då. Jag har alltid varit intresserad av att jobba med regi.