Ett par minuter över nio inleder det mycket kompetenta husbandet med en kort snutt av Richard Strauss ”Also sprach Zarathustra” innan Torgny ”Kingen” Karlsson gör entré. I vit kostym tar han plats vid pianot och spelar spänstigt sin egen ”Mary-Anne”.

Resten av kvällen fungerar han som konferencier och presenterar sig som den förmodligen färskaste falkenbergaren i hallen (flyttade till stan strax före jul).

Sedan är det dags för Johan Örjansson att ge två smakprov från sitt nya album som släpps inom kort. Efter att ha sett honom göra intima spelningar på de flesta av stadens pubar känns det lite konstigt att se Johan på den inhyrda storbildsskärmen inför så många människor. Men särskilt countrydoftande ”August makes me cry” gör ett mycket starkt intryck och nya plattan kanske bäddar för fler framträdanden i stora arenor.

Falkenbergskören utan Asienturnerande Robert Wells kör med säkra kort. ”Let me entertain you”, ”Deadringer for love” och ”Candy man” har vi hört flera gånger tidigare. Som vanligt framfört med stor energi och sångglädje, men snart måste dom väl öva in något nytt?

Lennie Norman får mycket utrymme i båda avdelningarna och inte mig emot. Han skojar mycket om sin egen ålder (61 år) och hur fort åldrandet kan gå: “Man går och lägger sig som Brad Pitt och vaknar som Bosse Ringholm!”. Julio Iglesias invecklade familjeförhållanden är ett annat tacksamt ämne som Lennie skickligt plockar poäng på. Med tjugo års ståuppande i ryggen vet han exakt var han ska sätta in stötarna och släpper inte greppet om publiken för en sekund.

Jonny ”Dufwa” Andersson får förstås stort bifall för ”Falkenbergslåten”. Men utan sitt patriotiska budskap är det en fjäderlätt och inte särskilt originell popbagatell.

Efter paus är det dags för Jessica Andersson och Andreas Johnson. Jessica är först ut och tar sig an Duffys ”Mercy”, Dr Hooks ”A little bit more”, egna schlagervinnaren ”Give me your love”, svensktoppsaktuella ”Wake up” och Rolling Stones ”Honky tonk women”.

Hon sjunger bra men gör inga direkt spännande versioner. Lite dramatik blir det i alla fall med ”I only wanna be with you” då Jessica håller på att snubbla på sitt eget skosnöre.

Kingen råkar också ut för en liten fadäs när han råkar döpa om Andreas Johnson till Johansson (men rättar sig snabbt). Andreas har samlat på sig en del hits genom åren och man kan skönja en hel del influenser från Bono i hans sätt att sjunga och röra sig på scen.

Redan i ”Glorious” får Andreas folk att sjunga allsång och naturligtvis blir det ännu mer av den varan i ”Sing for me” där han gör ett snyggt avslut med en rad från Bob Marleys ”Redemption song”. Däremellan hinner han med ”Show me love”, ”A little bit of love” och ”Escape” innan han får sällskap av Jessica Andersson för en duett i Springsteens ”Hungry heart” där Kingen fyller på med munspel.

Sedan tar Falkenbergskören plats på scen igen och med Kjell Gunnarsson i spetsen blir förstås ”Highway to hell” finalnummer med alla artister på scen. De möts av stormande ovationer och kvällen kan summeras med en mycket sliten klyscha:

Folkligt, festligt och (nästan) fullsatt.