Här överger Namco den fiktiva planeten Strangereal i ett parallellt (eller möjliga samma) universum som jorden tillhör – nu är det inga fiktiva stormakter som drabbar samman i häftiga luftstrider. En viktig – avgörande rent av – skillnad mot de senaste spelen i serien är att utvecklarna lagt sig i en mjuk roll åt arkadhållet.

Det här är inte en flyg- simulator i ordets rätta bemärkelse. Det är högexplosiv stridsflygaraction med betoning på action – och faktiskt ett återvändande till rötterna (det började ju i arkadhallarna på 1990-talet).

Flygkänslan? Jodå. Det är som sagt ingen die hard-ovänlig flygsimulator, styrningen av planet är nedskalad till ett pick up and play-minimum. Bra om man, som de flesta, inte planerar ägna arbetsdagar åt att lära sig flyga ”på riktigt”. Det är som sagt ingen simulator. Grafiken är utmärkt. Det är häftigt att flyga över verkliga städer på sina uppdrag (som är mer varierande och mindre statiska än tidigare).

För första gången finns också stridshelikoptrar i spelet – ett lika uppfräschande som välkommet tillägg. Om man är die hard-fan och vill ha det så svårt och realistiskt som möjligt får man leta någon annanstans.

För oss som gärna leker stridsflygaräss då och då, mellan racing, matcher i fotboll och hockey, krigsuppdrag på marken och zoombiejakter, är ”Ace combat: Assault horizon” störtskönt svettig och underhållande flygaction.

Fin grafik. Högexplosiv stridsflygaraction med betoning på action – ”Ace combat: Assault horizon” har hög flygkänsla.