En sommar var jag 17 år och nästan hippie. Jag vandrade på feberheta trottoarer i Köpenhamn, bodde på ett ställe som drevs av långhåriga vapenvägrare och lyssnade på helig rockmusik. Jag var ihop med B, en dansk blondin som rökte pipa (OBS! tobak) och körde en röd knallert (moped).
En dag gick jag för att träffa henne i ett gathörn. Jag gick som på moln, jag gick som buren av Vanilla Fudge och bandets dramatiska, dödsföraktande och orgel-explosiva version av Beatles’ ”Eleanor Rigby”. Jag hade precis hört plattan och sången sjöng sig själv, inom mig.
När jag kom till gathörnet möttes jag av en annan flicka. Hon gav mig ett brev från B, som skrev att allt var slut.
Världen störtade samman. Jag stod ensam i blod, damm och ruiner med refrängen vinande som en vedkap i skallen: ”All the lonely people, where do they all belong?”.
Just då: ingenstans.