Jag såg bilderna framför mig av ett glittrande hav, strålande sol och en lycklig yogagrupp som glatt stigit upp tidigt på lördagsmorgonen. Det blev ungefär som jag trott, fast med några små, små störande inslag.

Först var det camparna. Stranden var full av folk redan klockan halvnio. De strosade från campingen, tog ett morgondopp eller bara promenerade längs stranden, nyfiket stirrandes på infödingarna som rullat ut sina yogamattor på sanden.

Yoga inför publik är inte direkt någonting jag testat förut, och första instinkten var att det inte kommer att gå. Men så fort passet börjat och vi suttit med benen i kors och blundat en stund, glömde man snabbt världen utanför.

Med ögonen stängda fanns bara jag. Jag kände hur solens strålar värmde mot kroppen, hörde vågornas brus och kunde ana lukten av saltvatten. Precis den känslan man är ute efter en tidig sommarmorgon. Några framåt- och bakåtböjningar senare dök en annan känsla upp. Känslan av sand överallt. Det är ju det som är det stora minuset med strandliv. Små, små korn som man aldrig blir av med. Efter ett tag fanns sanden på armarna, benen, i pannan, i hårfästet, mellan tänderna…

Veckan därpå var vi tre tappra, envisa människor som stod i vindjackor och långbyxor och tittade ut över horisonten. Men någon yogatränare dök aldrig upp. Brasklappen om att det skulle bli inställt vid dåligt väder hade visst infriats när sanden var regnblöt och pålandsvinden friskade i. Med ett ambitiöst ”Vi får ha varsitt yogapass hemma istället” skildes vi åt. Och, kors i taket, när jag kom hem rullade jag ut yogamattan i vardagsrummet. Några solhälsningar in i mitt egenpåhittade pass såg jag dem. Sandkornen. De hade klibbat sig fast på mattan och fanns nu på golvet, på armarna, benen och banne mig mellan tänderna.

Jag irriterade mig på dem en stund, men försökte se det från den ljusa sidan. Under hela hösten, när jag rullar ut min yogamatta i en mörk, trång yogalokal, kommer jag att bli påmind om de där soliga dagarna på stranden med hela havet framför mig. När vi sedan sitter med benen i kors och blundar kommer jag att känna solens strålar mot kroppen, höra vågornas brus, känna lukten av saltvatten och skavet från små, små sandkorn.