Mr Wright tonsätter sommarmelankolin
Relaterat
Det finns ett charmlöst cd-fodral i min hylla. Inuti en bränd skiva som kamperar med ytterligare en. Jag hanterar den ovarsamt, trots att det är min älsklingssommarskiva: ”Sailor on the Sea” med Mr Wright, där ”Coming Home” är spår nummer fyra. För mig är den låten årstidsbunden. Det har med nattbad, stormkök och smutsiga festivaltält att göra. ”I'm coming home, to the place I wan't to be”.
Missta inte Mr Wright för något solbränt som figurerar på dejtingsajter. Den här är anemisk och bär svarta glasögon runt olyckliga ögon. Sommaren 2004 spelade han på ”Mitt sista liv”, en popfestival belägen vid kusten utanför Kalmar. Strand på dagarna och musik i skogsdungen på kvällarna, jag var bland gamla vänner och tillfälliga bekantskaper. Och det var Mr Wright som tonsatte sommarmelankolin (visst finns det en sådan under allt det grönskande) med låtar om darling och honey, hav och ensamhet.
”Coming Home” börjar hoppfullt och stegras snart till ett euforiskt jubel, melodislingan glimmar av framåtanda och den ackompanjerande doakören à la Cohen skjutsar på. Men naturligtvis slutar den dystert, helt i enlighet med Mr Wrights tärda uppenbarelse.
Än så länge har ingen annan låt lyckats knuffa bort den här från första platsen på min sommartopp.
Tipsa oss!
