Kärleksbrevet skrevs för 150 år sedan
Ett handskrivet brev från 1862 springer man inte på varje dag. Ännu märkligare är det att hitta det i en åkerkant i Morup, men det var precis vad Susann Bollö gjorde häromdagen.
Relaterat
Det var på trettondagsafton som hon tog en promenad från Hedegården ned mot våtmarken Munkagårdsfloen tillsammans med sin särbo Roger Bengtsson. Han hade spade med sig för att leda bort lite vatten från fältet med höstvete till ett dike som går utmed gångvägen, och medan hon väntade på honom upptäckte Susann ett dubbelvikt handskrivet papper i åkerkanten.
– Det var torrt och fruset ute så pappret var alldeles torrt, det måste ha kommit dit med stormen Emil dagen innan.
Susann förstod att det var ett gammalt brev som på något sätt hade landat här. Hon berättar att hon ropade till Roger att det var från -62… men sedan fick hon dra efter andan när hon tittade en gång till och såg att det stod 1862!
Att brevet är så gammalt gör det förstås lite mer svårläst. Det allra mesta av den gamla bläckskriften finns visserligen kvar, men handstilen och bokstävernas utseende var lite annorlunda då än nu. Men att det kan beskrivas som ett kärleksbrev framgår av de många ”kärleksfullt” och ”älskade” som det är fyllt av. Att brevskrivaren heter Lina och föremålet för hennes kärlek Otto framgår också. Brevet avslutas med ”en hjertlig omfamning … älskar Dig!”
Dateringen är 24 juli 1862, men orten är lite svårtolkad. Troligen står det Ostende, och det förefaller inte helt osannolikt att det kan vara skrivet i den belgiska kuststaden. För det rör sig uppenbart om för den tiden mycket beresta personer: ”men min vän icke får du jämföra Paris med London” låter sig en passage i brevet tolkas till, och adressaten förefaller också ha klagat över bullret i den brittiska huvudstaden.
– Man undrar förstås vilka Otto och Lina var, det skulle verkligen vara roligt att få veta, säger Susann Bollö.
Det har gått många generationer sedan det här brevet skrevs och Otto och Lina är förstås borta sedan länge. Knappast kan det ens finnas någon som har varit samtida med dem, men någon har i alla fall sparat brevet. Och det är förstås också en fråga – hur det kom sig att brevet kommit blåsande just denna trettondagsafton efter nästan 150 år? Har det tappats från ett flyttlass eller varit inbyggt i en vägg och blåst iväg vid en husrenovering? För det är väl ingen som går omkring bland åkrarna med 150-åriga brev i nypan en janauridag? Brevet kan inte ha varit ute i något regn, som det var dagarna innan, då hade knappast texten varit läsbar.
Många ödets nycker och ännu en är att det inte var långt ifrån att det gamla brevet hade flugit lite till så att varken vi eller Susann hade fått ta del av det spännande innehållet:
– Det låg bara någon meter från ett dike fyllt med vatten. Det skulle bara ha behövts en liten vindpust till för att det skulle ha hamnat i vattnet och blivit förstört…





















Hjälp oss skingra mystiken. Vet du vilka Otto och Lina var? Kommentera här!
Senaste kommentarerna:
Skrivet 12 jan 2012 15:59 PB (Ej registrerad)
LS (Ej registrerad) skrev:
Papper som håller samman efter legat i marken i över 150 år. Det låter nästan som ett påhitt... Hur kan ni ens tro att detta är möjligt,; varför tar till synes seriös media ens upp detta?
Var någonstans står det att det har varit nergrävt i 150 år?!, läs texten igen.
Skrivet 12 jan 2012 14:08 Rujo (Ej registrerad)
Det hade varit intressant om ni ville publicera brevet i sin helhet.
Eller finns det något efternamn eller platsbeskrivning i brevet så kanske det går att hitta efterlevande.
Det finns många släktforskare som gärna hade hjälpt till med detta.
Vilken nyhet hade inte detta blivit!
Skrivet 12 jan 2012 13:05 Erik (Ej registrerad)
Om ni kunde lägga upp en högupplöst bild på brevet så skulle det nog vara enklare att tolka.