Vi är egentligen sena när vi klär på oss kockkläder och mössa i Apelskolans kök klockan åtta på morgonen. Mattanterna Agneta Kleihs, Elisabeth Persson, Birgitta Olivendahl och Marita Bengtsson är redan på plats sedan länge. Arbetet är i full gång och de kommunicerar förvånansvärt lite om mat med varandra.

– Vi är så samkörda. Vi skulle kunna göra allting utan att säga ett ord men vi har så roligt att det skulle vara svårt att vara tyst, säger Agneta Kleihs.

I dag ska barnen få pizzafisk med ris men i ugnen kokar potatis. Det är till pytt i pannan senare i veckan.

Klyschan att ha många bollar i luften stämmer på riktigt vid den lilla spisen. Där lagar Marita Bengtsson mat i fem kastruller samtidigt. Det är specialkost: glutenfri mat, laktosfri, fiskfri mat för fiskallergiker, mat för muslimer och vegetarisk mat. Listan görs om under terminens gång när barn utvecklar allergier eller när det tillkommer nya elever.

– I början tänkte jag att det här klarar jag aldrig. Det kändes ouppnåeligt när jag såg alla grytor. Nu går det bra. Vi stämmer av specialkosten flera gånger innan lunch, säger Marita.

Då och då slängs en fråga ut i köket om maten: vem som gör salladen, hur många bönor som önskas, om någon har tagit hand om riset. Arbetet i köket känns som ett välsmort maskineri.

– Ska vi fika nu eller med detsamma? Är ni klara? frågar Agneta.

Klockan är 08.45. Det är dags för ett välbehövligt intag av mat. Nästa gång personalen får äta är tidigast 12.30. De lagar så mycket mat de kan från grunden och tar vara på buljong från matlagningen i stället för att använda köpbuljong.

Kommunens utredning av kostenheter föreslår att köket ska laga mat till Fageredsskolan också. I köket har de inte pratat så mycket om den.

– Det är synd om det blir för storskaligt. Då hinner vi inte laga mat från grunden. Om vi skulle öppna färdiga påsar och stoppa i skulle det inte vara lika roligt. Jag hoppas politikerna förstår att vi vill laga mat från grunden, säger Agneta Kleihs.

Fikarasten är snabbt över. Grytorna väntar.

– Ta tre och en skvätt till ris, säger Birgitta till Agneta när hon häller vatten över riset som ska koka.

– Det var det värsta när jag kom hit. De använder inga mått, säger Elisabeth.

– Jodå, en dutt och en klutt, skrattar Marita.

Elisabeth Persson har fått på sig handskar i grönsaksrummet när hon skalar och river rödbetor.

– Det är jättetrevligt att jobba här. Det är ett omväxlande arbete och inget stillasittande.

Samtidigt säger hon att det också är ett tungt jobb. Att lyfta 10 kilo potatissäckar och kantiner fulla med mat tillhör vardagen.

De har alla sett Matakuten på tv och tycker att en del är överdrivet. Självklart ska så mycket mat som möjligt lagas från grunden, men det går inte att säga, som kockarna gör, att matleveransen blir sen på grund av det.

– Omröraren i grytan var trasig i ett kök och de fick röra för hand. Det är helt sanslöst. Jag tänkte på hur bra vi har det här, säger Birgitta.

Ljuvliga dofter sprider sig i köket. Fisken täcks av sås gjord på lök, tomat, creme fraiche och buljong från fisken och åker in i ugnen.

– Det är jätteviktigt att barnen får känna dofter. Det blir inte samma sak i ett mottagningskök, säger Agneta.

Jenny Kripe bär ut sallader, fyller på bröd och vatten. Kökspersonalen går genom specialkosten en sista gång.

– Vår förra rektor sa att skolan tjänar på mätta elever för då minskar problemen. Våra nuvarande rektorer tänker samma sak, säger Agneta.

Springande fötter rör sig mot matsalen och barn från årskurs ett rusar in. ”Är det gott?” frågar jag barnen.

– Det är ingen bra fråga, säger Alexander Johansson.

Alva Armfelt är snäll och förklarar:

– Vi gillar alltid maten här. Därför är det ingen bra fråga.