Jag höll på att dö på grund av mitt missbruk. För fem år sedan fick jag en kraftig blodförgiftning och hamnade på sjukhus. Vården fångade upp mig och jag försökte bli drogfri utan några hjälpmedel. Jag mådde så fruktansvärt dåligt under sex månaders tid att min läkare till slut rekommenderade mig att söka subutexbehandling. Det är inte lätt att få. Efter en och en halv månad av tester och frågor fick jag det beviljat.

För mig har medicinen betytt allt. Med hjälp av den känner jag mig normal. Jag brukar förklara att utan den är det ungefär som en sockersjuk som ska leva utan insulin. I dag lever jag ett normalt liv, jobbar, sköter min egen lägenhet och betalar mina räkningar. Det känns stort att kunna göra det. Jag har fått tillbaka mitt liv och det känns helt underbart. Jag är så tacksam för att jag hamnade på sjukhuset och för att min familj och mina vänner fick upp ögonen för mitt problem. Jag hade dolt mitt missbruk ganska bra.

Jag har varit drogfri i snart fyra år och hämtar medicin en gång i veckan. Det är bra för de har fortfarande koll på mig och jag måste lämna urinprov. Det är en trygghet för mig att inte falla tillbaka i återfall, vilket är lätt hänt om man kommer ner i en djup svacka. Sköterskorna har väldigt bra koll på hur jag mår, de ser om det är något och erbjuder samtal då.

När vi fick höra om landstingets beslut att vi i Falkenberg i stället skulle behöva hämta medicin i Varberg blev jag stressad, nervös och orolig. Jag har tänkt på det varje dag. Att ta ett sådant beslut innan man har planerat hur det ska bli är farligt med en grupp som vi.

Jag kommer fortfarande ihåg hur dåligt jag mådde i början. Jag tog mig knappt ner på stan för att hämta ut medicinen. Nu har vården ändrat sig så att vi som redan får medicin ska kunna fortsätta hämta ut den på vår hemort. En eloge till dem att de har lyssnat på vår kritik.

Däremot ska de som blir nyinskrivna åka till Varberg. Jag kan inte riktigt förstå det. Många deltar i kommunens öppenvårdsbehandling och det fyller upp hela dagar. Det finns människor som måste hämta medicin varje dag och då tvingas de välja att antingen vara med på behandling eller lägga en halvdag på att åka och hämta medicin. Ofta har man dessutom dålig ekonomi. Det måste vara enkelt och smidigt i början för att man ska klara av att hålla sig drogfri. Man mår så dåligt att det kan bli ytterligare en belastning som gör att man skiter i det. Jag är rädd för att de flesta lägger ner sin behandling och återgår till missbruk för att det blir för jobbigt.

Jag är så tacksam för att jag har fått hjälp. Många dör ju eller mår så pass dåligt att de tar livet av sig. Många anser att min behandling är ett legalt missbruk. Det kan jag bli så jäkla förbannad på. Det är ofta på grund av okunskap som många tycker det. Kroppen behöver medicinen för att bli normal. Jag hoppas att folk kan förstå att medicinen faktiskt hjälper oss tillbaka till ett normalt liv”.

Berättat för Åsa Lindqvist

Fotnot . Lina är ett fingerat namn.