Lisa Persson klättrar upp i famnen hos mamma Sofie och visar med ett stort leende upp sitt allra finaste gosedjur.

Så har det inte alltid varit. När Lisa föddes för ett och ett halvt år sedan hade Sofie svårt att knyta an till henne. Den där himlastormande förälskelsen som alla talade om fanns inte där, och hon var obekväm med att vara ensam med sin bebis.

Skuldkänslorna över att det inte fungerade byggdes hela tiden på, och kanske var det inte så dåligt, ändå? Överallt fick paret höra att det är normalt att ha det lite jobbigt i början. Sofie spelade glad när hon träffade andra och hemma fick Emil ta hand om allt.

Men en person gick inte att lura. Dottern sökte sig till sin pappa och andra vuxna, inte till sin mamma.

– Lisa förstod. Hon såg rätt igenom min fasad, säger Sofie Andersson.

Efter en månad föll allt samman. Det var en söndag och Sofie Andersson fick panik över tanken att vara ensam hemma med dottern när sambons arbetsvecka skulle börja på måndagen. Emil insåg att så här dåligt är det inte normalt att må och kontaktade på måndagsmorgonen BVC som satte dem i kontakt med spädbarnsverksamheten. Sofie fick en tid samma eftermiddag.

Med samtal på tisdagar, gruppbehandling på onsdagar och spädbarnsmassage på torsdagar fick livet struktur igen. Hemläxor gav Sofie något att göra även de andra dagarna och gjorde att hon och Lisa kom ut.

– Jag vet inte hur vi skulle hittat en vardag utan spädbarnsverksamheten, säger Emil.

Anledningen till problemen är flera. Sofie säger att hon har en ”skakig bakgrund” som kom upp till ytan under graviditeten och paret hade bara varit ihop i tre månader när beskedet att de väntade barn kom.

Nu skrivs familjen snart ut från spädbarnsverksamheten men Sofie Andersson oroar sig för andra mödrar när verksamheten stänger. En kamrat i Varberg har också problem, men där finns ingen liknande verksamhet och hon har bollats runt bland olika enheter.

– Spädis har räddat min familj. Jag tänker på alla familjer som har det jobbigt fast de inte behöver. Vart ska de vända sig nu?