Vykortet här intill visar Skrea campingplats på sextiotalet. Tälten dominerar och husvagnarna är ännu lätt räknade. Tio år senare var tälten betydligt färre – då hade den snabba välståndsutvecklingen gjort det möjligt för många att skaffa husvagn och leva bekvämare under semestern.

De flesta reste runt med sin vagn, men för varje år var det fler som valde att tillbringa sommarledigheten på en och samma campingplats. Man umgicks med sina tillfälliga grannar, och när man reste hem från semestern bokade man en plats till året därpå.

Under åttiotalet växte anspråken på bekvämlighet ytterligare. På semestern skulle man inte bara vara ledig, utan ha det lika behagligt som hemma. Husvagnarna fylldes med allsköns utrustning, blev större och tyngre och rullade allt mindre.

På sina håll, framför allt på attraktiva campingplatser nära havet, började det dyka upp stora husvagnar med flera rum. Jämfört med vanliga vagnar var de som små hus och kallades träffande för villavagnar. De hade visserligen hjul men rullade aldrig, utan stod uppställda på samma plats år efter år.

För att understryka hemkänslan anlade en del villavagnsägare rabatter och uteplatser, byggde trädäck, plank och staket och skaffade så kallad trädgårdskonst. En villavagn blev ett billigt sätt att ordna en privat och välbelägen sommarbostad. Man behövde inte köpa tomt, inte erlägga fastighetsskatt och i jämförelse med en stugägare bara betala en bråkdel för att få vatten och avlopp indraget.

Även för campingägarna var villavagnarna en god affär. I stället för att investera i uthyrningsstugor och tvingas förlita sig på vackert väder, kunde de hyra ut vagnplatser per helsäsong. Vagnägaren stod för investeringen och betalade sin säsongsavgift, även om sommaren råkade regna bort.

Villavagnarna blev snabbt fler och många campingplatser utmed Västkusten blev alltmer lika stugbyar. Kommunerna visste inte riktigt hur de skulle betrakta och hantera villavagnarna, som ju visserligen var ett slags husvagnar, men fungerade som privata sommarstugor.

I mitten av 90-talet försökte Falkenbergs kommun att legalisera de då cirka 55 villavagnarna på Rosendals camping. Ärendet gick ända upp till regeringen, som sade nej, efter att ha tillfrågat Boverket. I sitt yttrande skrev verket: ”Permanent uppställda villavagnar utgör en form av fritidsbebyggelse/.../Permanent uppställning av privata villavagnar tillgodoser inte det rörliga friluftlivets behov.”

Omsorgen om det ”rörliga friluftslivet” har sedan dess varit central i den mångåriga kampen för att få bort villavagnarna. Kommunen, men framför allt länsstyrelsen, anser att campingplatser finns till för tillfälliga besökare, som där skall kunna ställa upp sin husvagn, resa sitt tält eller hyra en campingstuga. Ju fler stationära villavagnar, desto mindre utrymme för vanliga campare, resonerar länsstyrelsen, som 2005 skrev så här apropå Olofsbo camping (där det finns cirka 115 privata villavagnar): ”Antalet platser som är tillgängliga för det rörliga friluftslivet riskerar att minska genom att campingen på flera campingplatser tenderar att få en alltmer stationär karaktär genom permanent uppställda hus och villavagnar.”

Campingägarna å sin sida anser att myndigheternas syn är föråldrad. Visst finns det fortfarande enstaka turister som reser omkring med tält eller husvagn, men campinglivet har ändrat karaktär och en majoritet av gästerna bor numera sommar efter sommar på en och samma campingplats, hävdar de.

På Skrea camping finns i dag ett femtontal villavagnar kvar. Fram till nyligen var bygglovsnämndens ståndpunkt att de skulle bort, ett beslut som campingägaren utan framgång överklagat till högsta instans.

Vagnarna kan dock komma att stå kvar i många år framöver, under förutsättning att de kläs med träpanel och förses med sadeltak. Formellt skulle vagnarna då kunna betraktas som stugor som detaljplanen tillåter. Syftet med den nya detaljplan som gjordes 2002 var förstås inte att privatpersoner skulle ges möjlighet att uppföra egna sommarstugor på Skrea camping.

Tvärtom betonade länsstyrelsen att det rörliga friluftslivets intressen skulle beaktas och marken planläggas för camping i form av tält, husvagnar och ”uthyrningsstugor”.

Bygglovsnämnden anser sig dock inte ha kunnat säg a nej när de 14 villavagnsägarna sökt bygglov för att förvandla sina vagnar till privata sommarstugor. Planen säger nämligen ingenting om hur stugor får upplåtas, konstaterar nämnden.

Slutsatsen är att privatägda stugor inte kan nekas bygglov, trots att de tveklöst utgör ett lika stort hinder för det rörliga friluftslivet som de villavagnar kommunen och länsstyrelsen länge kämpat för att få bort från kommunens campingplatser.

Bygglovsnämndens inställning innebär i förlängningen att campingägaren inte heller skulle behöva hyra ut de stugor som detaljplanen ger honom rätt att bygga. Han skulle tvärtom vara fri att sälja dem, liksom att låta privatpersoner bygga stugor på hans mark, med följd att det rörliga friluftslivet skulle begränsas på samma sätt som om campingen hade upplåtits åt privatägda villavagnar.

Nämndens tolkning av detaljplanen ger en märklig innebörd åt begreppet ”camping”.

Det är inte definierat i lagtext, men i en dom från kammarrätten i Göteborg

Vagnarna kan dock komma att stå kvar i många år fram över, under förutsättning att de kläs med träpanel och förses med sadeltak.

sommaren 2009 kan man läsa att ”camping måste till sin natur anses vara en tillfällig verksamhet” och ”mer eller mindre permanent placerade villavagnar kan inte anses vara förenligt med campingändamålet. Det måste även anses strida mot detaljplanens syfte, då de permanenta vagnarna minskar antalet tillgängliga platser för tillfälliga campingturister.”

Privata sommarstugor på en campingplats lär knappast heller kunna betraktas som en ”tillfällig verksamhet”.

– Om syftet med detaljplanen är camping och stugorna används som privata sommarstugor så är de rimligen planstridiga. Då är det ju alldeles uppenbart att dom inte är till för det rörliga friluftslivet, säger Stellan Svedström, jurist på Boverkets planenhet.