Hur hittade du in i politiken?

– När jag studerade i Göteborg på 60-talet så var det mycket politik, och sedan ligger det kanske lite i generna, både pappa och morfar var fackligt aktiva.

Men de kan väl inte ha tyckt om att du var med i Folkpartiet?

– När jag var i Göteborg så var jag inte folkpartist… jag stod längre till vänster då, utan att vara med i något parti. Folkpartist blev jag först sedan jag hade kommit till Falkenberg, det var det socialliberala som tilltalade mig.

Hur hamnade du i Falkenberg?

– Som mycket annat i livet spelade slumpen in. Jag reste till Japan när jag hade gått klart lärarutbildningen. Då hade jag just sökt ett 20-tal tjänster, och sa till min mamma att öppna breven och tacka ja till det som verkade trevligast. Det stod mellan Årjäng och Falkenberg, och hon valde en tjänst på Tullbroskolan. Jag kom hit en fredag och skulle börja på måndagen efter…

Nu måste du vara bland dem som har varit med längst på skolan?

– Ja, på skolan är jag äldst både till ålder och tjänsteår.

Du kom in i fullmäktige -85, är du inte den som varit med längst där också?

– Nej, det finns några som varit med längre än jag, Lennart Torstensson och Ulla Rickardsson, bland andra.

Lärare kan förefalla vara mer politiskt engagerade än andra – varför, tror du?

– Dels kan det vara en tradition att skolläraren tillhörde dem som var med och bestämde om saker. Sen är det säkert så att det har varit lättare att få ledigt från en allmän tjänst än från en liten industri. Förr hade lärare dessutom möjlighet att vara lediga utan löneavdrag för politiska uppdrag, men det försvann när skolan blev kommunal.

Och varför är ni så ofta folkpartister?

– Det stämmer nog att det finns många folkpartister bland oss, men varför har jag inget bra svar på.

För en betraktare kan det synas vara långt från Bengt Westerberg till Jan Björklund – hur är det för en gräsrotspolitiker att hänga med i FP -svängningarna?

– Det finns frågor som man känner att man inte riktigt hänger med i, men det har inte känts så illa att jag har funderat på att byta parti. Men det är klart att det diskuteras i partiet och ­ibland har jag skrivit och undrat vad i hm-hm som dom håller på med!

Om jag säger att ert lokala program är mer Westerberg än Björklund, vad säger du då?

– Ja, det har du nog rätt i att det är.

Får man göra så?

– Ja, det får man, vi har alltid haft relativt högt i tak och det är inget nytt att det finns en dragkamp mellan socialliberaler och marknadsliberaler i partiet. Dagens FP-politik i regeringen påverkas ju också av dem som är starkast inom alliansen.

Vad är du mest nöjd med att ha uppnått av er egen politik inom den borgerliga majoriteten?

– Ishallen hade vi drivit länge, och drev också hårt i förhandlingarna efter valet. Äldreomsorgsfrågor driver vi också, och det känns bra att våra förslag om parboendegaranti har fått så bra gensvar. Kvaliteten i förskolan drev vi också, även om vi hellre hade sett att pengarna som kom fram hade öronmärkts för fler tjänster och mindre grupper.

Ni säger i programmet att ”Datorer kan vara bra kompensatoriska hjälpmedel och fantastiska arbetsredskap. Datorer kan dock inte ersätta lärare.” Kommentar?

– Vi menar att en-till-en-projektet inte är finansierat. Om några år ska det betalas ute på skolorna, och man kan inte spara in så mycket på papper och pennor – det kommer att kosta lärartjänster.

I en webbkommentar på hn.se sades att lärare som inte ropar halleluja om en-till-en-projektet ligger illa till för löneförhöjning, vad tror du om det?

– Då ligger jag nog illa till (skratt)… men allvarligt talat så kan man tycka mycket om individuella löner men visst kan lärare vara olika bra och det ska kunna synas på lönen. Sen är det upp till rektorernas omdöme vilka kriterier man har. Och jag tror att yngre lärare känner mer av ett tryck att inte framföra kritik mot rektorernas syn på saker, själv är jag gammal nog att tycka vad jag vill!

Vad får dig att fortsätta engagera dig och satsa tid och kraft som fritidspolitiker efter alla dessa år i kommunpolitiken?

– Jag vet inte faktiskt. Men ända sedan gymnasietiden, när jag satt med i elevrådet, så har jag velat vara med och påverka. Trött på politiken har jag aldrig blivit, men jag tänkte ta ett steg tillbaka när Jan Ertsborn kom in i kommunpolitiken. Det kändes bra att det kom någon som kunde ta över, men sen försvann han ju till riksdagen. Men jag lovar att sluta innan de behöver lyfta ut mig!

Är det svårt med föryngringen i partiet?

– Ja, det är ett bekymmer. Inför förra valet så såg det lite bättre ut när vi hade Silvia Werecki och Lars Persson, men de är inte med nu. Det är svårt att kombinera politiken med arbete och familj när man har små barn.

Ibland talas det om ett politikerförakt – finns det på kommunnivå?

– Ja, det finns det väl… ­ibland får vi kritik för att vi tar dumma beslut. När man tar beslut om nedskärningar när någon drabbas, som till exempel Kulturskolan, det finns det de som föraktar oss för. Lägger vi ut ett uppdrag inom omsorgen på entreprenad så får vi kritik från personal inom verksamheten. Samtidigt är det förstås andra som tycker att det är bra, ur deras synvinkel.