Att packa träningsväskan är nästan lika naturligt som att andas för Julia Sandberg och Emma Klingborg. Så länge de kan minnas, eller i alla fall sedan de var i femårsåldern, har de tagit sig till träningar i ur och skur. Nästan alltid har de gjort det i sällskap med sina pappor eftersom båda är tränare.

De första åren handlade det om träning en gång i veckan. I dag är de betydligt fler timmar som Emma och Julia ägnar åt fotbollen. De tränar 3–4 gånger i veckan. Varje träning tar en och en halv timme. På helgerna spelar de match, kör egen fysträning eller tränar i grupp någon dag i veckan. Julia spelar dessutom innebandy. Och till hösten ska de börja på gymnasiet.

– Alla vuxna säger hela tiden att vi ska prioritera skolan, men ibland känns det inte som att de menar de, säger Emma.

– Eftersom det är roligare att träna än att plugga är det inte alltid säkert att jag prioriterar läxorna, säger Julia.

För att de ska få ihop alla delarna i livet säger vuxna gärna till Julia och Emma att de måste planera. Och visst, de vet att de måste göra det, och ofta har de disciplin nog att läsa läxor på måndagar och onsdagar som är träningsfria dagar. Men ibland räcker inte det.

– Det är jobbigt att plugga när man kommer hem efter träningen, säger Emma.

Hon och Julia följer ofta med varandra hem efter skolan och har sällskap till träningen.

– Jag måste vila efter skolan och kanske plugga lite innan vi ska iväg till träningen, säger Emma.

Ingen av dem hinner vara tillräckligt med andra kompisar än dem de har tack vare fotbollen. Ibland känns det som att kompisar som inte spelar fotboll tycker att Julia och Emma sviker.

– Någon kanske frågar om jag vill följa med till Halmstad. Egentligen vill jag ju det jättemycket, men jag kan ju inte för att jag ska till fotbollen. Ibland känns det som att de tror att jag använder fotbollen som ett svepskäl för att inte umgås, men så är det inte.

Även om både Emma och Julia tycker att det roligaste som finns är att spela fotboll så finns det en hel del allvar med i deras engagemang.

– I fotbollen kan jag känna en större press än i innebandyn. Innebandyn är lite mer på skoj, säger Julia.

Både Julia och Emma är vana vid att ha sina pappor med på träningar och matcher. På gott och ont menar de.

– Pappa skäller mer på mig än på de andra, men å andra sidan får jag alltid skjuts till träningarna, resonerar Emma.

Sedan i höstas finns ytterligare ett allvarligt moment med i spelet. Laget som spelat tillsammans i många år har delats. Emma och Julia har hamnat i FFF:s damlags B-lag, vilket innebär att de inte längre spelar tillsammans med sina gamla kompisar.

– Nu har vi tappat en del av sammanhållningen.

Allvar blir det också när träningar, prov och läxor och redovisningar hopar sig.

– Då får jag ångest och vill bara gå och lägga mig. Men andra veckor känns det lättare, säger Emma.

I vintras gjorde Emma ett uppehåll från fotbollen när kraven från skolan började kännas alltför höga.

– Det gick bra några veckor, men sedan saknade jag spelet och laget så mycket att jag började igen.

Nu är våren här och den långa kalla vintersäsongen med inomhusträningar och mycket fysträning är ett minne blott. Det är nu det roliga börjar, på riktigt.

– Att spela fotbollen ljummen eftermiddag när spelet går bra, det är riktigt bra, säger Emma.

Julia håller med:

– Jag ångrar inte en sekund att jag valt att spela fotboll.