HN har träffat Jorinde Bulthuis och Niklas Jönsson som precis slutat nian. Först i högstadiet fick de veta att de har dyslexi. Jorinde och Niklas berättar hur det påverkar deras skolgång och hur viktig utredningen var för att få rätt stöd i skolan och ökat självförtroende.

Beskedet om att hon har dyslexi blev en lättnad. När Jorinde Bulthuis tog steget att också berätta för klassen växte självkänslan. Nu väntar gymnasiet, som känns lite mer skrämmande. Ingen där känner till hennes dyslexi och vet inte heller hur hon är som person.

Förra året ställde sig Jorinde Bulthuis framför sin klass på Apelskolan och berättade att hon fått veta att hon har dyslexi.

– Jag ville, jag var skyldig att förklara varför jag satt med musik i eget rum, för jag lär mig lättare med musik på, eller varför jag fick förtryckta papper vid genomgångar. Jag har haft en jättebra klass och de flesta tycker det var modigt gjort, säger Jorinde.

Hon har problem med stavning, dubbelkonsonanter, sch-ljud och koordination.

– Om vi har en genomgång om monopol kan jag skriva samtidigt men jag måste tänka på vad jag skriver. Jag hinner inte tänka på vad monopol är. Om jag slipper skriva får jag in det lättare i hjärnan.

I årskurs fyra och fem skrev klassen många sagor. Jorinde Bulthuis fick ofta beröm för innehållet men lärarna pratade däremot mycket om alla hennes stavfel. Skrivböckerna komma tillbaka översållade med lärarnas rättelser medan kompisen bredvid inte hade några stavfel.

Jorinde berättar att hennes mamma tog upp stavfelen på kvartsamtal för att höra om det kunde ligga något bakom men svaret var nej från lärare.

– Det var en väldig lättnad när jag fick reda på att jag har dyslexi och för mina föräldrar också, eftersom de alltid vetat att det var något.

Trots att lärarna på Apelskolan visste att Jorinde är dyslektiker och behöver extra stöd, kände hon ibland att vissa pedagoger glömde bort det.

– Jag hade en lärare som inte tänkte på det. Hon var rörig och tog inte riktigt in det. Hon sa att hon skulle tänka på det men hon ställde samma krav på mig som på alla andra.

Ibland kunde Jorinde Bulthuis också känna att en del pedagoger dumförklarade henne när hon inte förstod en text, i stället för att bara förklara. Det handlar om att hon ibland läser en annan mening än den som står. Men de allra flesta lärare tog hänsyn.

Jorinde själv har lärt sig att leva med sin dyslexi och säger att det faktiskt inte är så stor sak att hon ibland stavar fel.

– Jag är glad över att jag inte har en större dyslexi för jag vill jobba tillsammans med mina klasskamrater. Jag är rädd för att glida ifrån dem annars.

Hur har din självkänsla påverkats efter beskedet om dyslexi?

– Innan kände jag mig sämre än alla andra. Det är bara jag som har extrema stavfel och det är bara jag som inte kan göra flera saker samtidigt. Nu när jag är bra i svenska så höjer det självkänslan. Jag kan ha dyslexi och få bra betyg.

I höst väntar gymnasiet. Då hamnar hon i en helt ny klass där ingen känner henne och vet hur hon är som person. Det känns lite nervöst att behöva berätta om dyslexin igen.

– Bara för att jag inte är bra på att stava betyder inte att jag är trögare eller dummare eller inte kapabel. Men jag är rädd för att det ska uppfattas så.

– Jag är också lite nervös för att lärarna ska ifrågasätta varför jag behöver ha en dator och att de inte ska ta min dyslexi på allvar, säger Jorinde Bulthuis.