Ledare HP 27/2. Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, far land och rike runt. I veckan besökte hon Halmstad i ett arrangemang av länsstyrelsen. På plats fanns allt från socialarbetare till poliser, politiker och tjänstemän från såväl kommunerna som regionen. Om det är någonting Sverige är bra på så är det att organisera och samarbeta, för att inte tala om utreda.
Men för att få stopp på de här resorna krävs mer handfast arbete och det måste ske på flera plan.
Mona Sahlins hårda linje går ut på att kriminalisera resorna och lagföra dem som begår krigshandlingar anförda av IS. Men det behövs mer. För i många fall avskräcker inte risken för hårda straff de personer som är beredda att ge sig av. Då är det i den närmaste kretsen, i civilsamhället mellan dig och mig, som största nyttan kan göras. Det kan vara familjen, grannarna, klasskamraterna och lärarna, tränare eller i en del fall de religiösa samfunden som i de aktuella fallen utgörs av de muslimska församlingarna.
Många socialarbetare och poliser har redan i dag erfarenheter av hur unga människor som gått vilse i livet lättare faller in i drogberoende, kriminalitet eller blir psykiskt sjuka. Samtidigt har maskorna i det sociala skyddsnätet tyvärr blivit allt större och det behöver sys ihop rejält.
Ett liknande finmaskigt nät måste användas för att förhindra att svenska ungdomar lockas av IS-rekryteringarna. Redan i november beskrev HP på nyhetsplats att föräldrar noterat en radikalisering kring de lokala moskéerna. Det allvarliga är att flera slutat gå dit. Utan att skuldbelägga ett helt trossamfund är de muslimska församlingarna viktiga mötesplatser och de religiösa ledarna kan ha avgörande roller.
I många fall finns en inbyggd skepsis mot myndigheter. Därför kan Mona Sahlins mjuka linje med anhörigstöd vara avgörande. Men det är viktigt att ställa frågan om rekryteringen som hon gör: Varför kan inte vi i den närmaste omgivningen hitta dem, honom eller henne, före IS?
Den tredje linjen Mona Sahlin driver är att få till en fungerande avhopparverksamhet som stöd till dem som antingen vågat säga nej eller som kommit tillbaka, på samma sätt som polisen är framgångsrik i arbetet med att få ungdomar lämna destruktiva miljöer.
Det hoppfulla med seminariet var att det exempelvis bland just polisen fanns anledning till självkritik. Med en sådan insikt kan det bara bli bättre.
Ytterst handlar det faktiskt om att skydda demokratin och vara rädd om åsiktsfriheten, rätten att få ha sina åsikter – men att stoppa våldet för att få igenom sina åsikter. Så värnar vi demokratin.