Livet är i förändring. För några år sedan hade det varit omöjligt att göra en rolig film, nu är det precis det han håller på med. Om "Farväl Falkenberg" hade svarta stråk, var efterföljaren "Apan" kolsvart. Filmen "Blondie" som under sommaren spelas in i Trollhättan är ett steg mot ett nytt ljus. Produktionen är Jesper Ganslandts största hittills, och på rollistan finns namn som Carolina Gynning, Alexandra Dahlström, Helena af Sandeberg och Marie Göranzon.

– Den här filmen har mer episka ambitioner, det känns utmanande att göra något som det kanske är lättare för folk att identifiera sig med och svepas med i. Det har jag inte gjort förut. Apan blev ju lite sluten, vilket också var avsikten, men jag känner inte för att göra det igen. Det är inget självändamål att göra obskyr film, säger han.

– Jag har tänkt att jag vill använda mig av det där underfundiga och roliga som finns i "Farväl Falkenberg". Men det blir inte hysteriskt roligt.

Dagens inspelning är över och en småsjuk regissör kliver ut ur det stora huset där inspelningarna pågår under visst hemlighetsmakeri och kisar mot solen. Som om han ser dagsljus för första gången på länge. Just nu är han inne i en bubbla och livet är en filmduk. På nätterna kommer idéerna, på dagarna finns en underton av ångest. Men en kontrollerbar och sund portion sådan.

Arbetet för dagen är inte över än, nästa inspelningsplats ska rekas och ett team av medarbetare stuvar in sig i olika bilar för att ta sig dit. Sommarhalland får därför passa på att göra intervjun i bilen. Tid att sitta ner finns inte och regissören säger att han tänker så bra när han kör. Karavanen rullar iväg och Jesper mumlar något om att han längtar tillbaka till tiden kring "Farväl Falkenberg" då det bara var han, polarna och en handkamera.

Om debuten var en film om broderskap i ett kompisgäng är det här en film om systerskap. I "Farväl Falkenberg" var kvinnorna knappt märkbara, i centrum stod de sökande männen som tycktes ha fastnat i en skarv mellan vuxenhet och barndom. I "Blondie" är det tvärtom, här är det kvinnorna som för talan. Det handlar om tre systrar som återvänder hem för att fira sin mors 70-årsdag.

– Det kändes intressant att göra kvinnoporträtt. Egentligen är det inte så stor skillnad att jobba med kvinnor jämfört med män, förutom att de här skådespelarna låter väldigt mycket mellan tagningarna. Men det ska de göra, det ska bli familjärt mellan dem för att hatkärleken ska komma fram.

Repetitionerna har pågått i ett halvår och inför inspelningen har skådespelarna bott ihop för att lära känna varandra. I övrigt har Jesper Ganslandt jobbat mer konventionellt än någonsin tidigare. Här finns ett fast manus att utgå ifrån och det kryddas bara emellanåt med plötsliga impulser.

– I "Farväl Falkenberg" var allt improvisation, eller, vi hade skrivna scener som vi arbetade fram på plats. Vissa grejer fångades i ögonblicket. Det är väldigt annorlunda jämfört med hur det är nu. Men jag vill hitta exakt samma liv ändå.

Familjen i "Blondie" beskrivs som brokig och lite galen. Skådespelarna är noggrant utvalda och granskade i sömmarna. Inspiration har hämtats från Jesper Ganslandts egen och andra familjer som han känner väl.

– Jag har försökt hitta det där bitterljuva som det innebär att komma hem. Hur man går tillbaka och liksom regredierar och blir yngre med varandra, faller tillbaka till gamla roller och blir osams om triviala saker. Så är det i "Blondie", alla kliver tillbaka i gamla spår. Man pratar förbi varandra och har en massa förutfattade meningar.

Han drar paralleller till sin egen familj. Hur det är att återförenas om somrarna i Falkenberg och bo under samma tak igen. Hur trevligt det kan vara i början och hur små detaljer efter några dagar får stor betydelse. Syskonrelationer är något som fascinerar. Kanske för att han som barn inte hade den där intima närheten till sin äldre syster.

– Jag tittade nog lite avundsjukt på andra syskon. Min syster var tretton år äldre och vi hade inte alla de där bråken och umgicks inte så mycket. Mycket av inspirationen kommer nog från syskonen John och Holger (bröderna i "Farväl Falkenberg"), som jag växte upp med och som hade någonting som jag inte hade. Egentligen tror jag inte att det skiljer så mycket mellan systrar och bröder, inte på djupet, men kanske på ytan.

Han noterar att en gråsparv ligger och dödsrycker på landsvägen. Troligtvis har den blivit påkörd av en bil. Vi är halvvägs framme vid huset som ska inspekteras och samtidigt mitt inne i kärnfamiljens innersta väsen.

– Att förändra sin roll i familjen är nog bland det svåraste som finns, för att alla ska få en ny chans krävs nog en större, utomstående händelse. Någonting som förändrar i grunden.

Jesper funderar över vilken roll han hade i sin familj när han växte upp och kan inte riktigt svara. På något sätt var han två personer, en hos mamma och en hos pappa. Och tyckte om båda rollerna.

– När jag var liten var jag nog ganska vuxen. Jag fick fatta många egna beslut och det innebar också en oro. Det handlade om allt ifrån smått till stort, till exempel vad jag skulle välja för skola. Det gör ju alla nu för tiden, men det var inte så då.

Barndomen beskriver han som närmast idyllisk, i alla fall fram till tioårsåldern. Därefter kändes Falkenberg blodfattigt, när han började förstå att det fanns något annat.

– Det började handla om att bara ta sig därifrån. Det fanns nog en latent depression. En känsla av att om jag skulle stanna kvar där så skulle jag långsamt somna in. Oj, där var ett rådjur, utbrister Jesper och svänger av mot en grusväg som leder fram till den nya inspelningsplatsen.

Det är ett gammalt hus från 1913, ståtligt beläget invid en sjö. Inredningen utstrålar lyx och är färgsatt efter dagsljuset. Jesper går husesyn, säger att han tycker om det och diskuterar med medarbetarna. "Funkar det här?" Flera röster ska vägas in. Tanken är ett en av systrarna och hennes man ska bo här.

– Jag gillar att Janne inte bli lika smutsig längre, om han ska bo här, då blir han mer som en dandy. Och det matchar mammans hus, det är bra, säger regissören själv.

Därefter är det dags att ta sig till Trollhättan där filmteamet bor. Alla är trötta och hungriga och arbetet fortsätter tidigt dagen därpå. Vi sätter oss i bilen igen och fortsätter att prata om hemstaden som han numera känner sig som en främling i. Samtidigt har det som han tyckte illa om filtrerats bort.

– Jag tycker om att komma dit, numera känner jag mig stolt över att komma därifrån. Falkenberg är det självklara svaret om någon frågar var man ska åka om man ska till västkusten. Det har blivit så vackert, renare och dyrare. Det har förändrats jämfört med hur det var när jag växte upp. Att åka dit med den man tycker om, bada på olika stränder och dricka öl på Bratt känns som en bra helg!

Överlag handlar det nog om att saker lagt sig till rätta. Han är snart 33 år och oron har släppt sitt grepp, han har börjat släppa lite på kontrollen, låter andra fatta beslut och hänger bara med mer.

– Livet verkar vara i förändring, det är en känsla jag har och jag är nyfiken på vad det kan vara. Nya saker har blivit viktiga, och man släpar inte med sig en massa saker från förr. Jag tror att jag är på väg att släppa det.

I Stockholm finns syre, ett stort kulturutbud och inspiration att hämta. Där bor han med hustrun Elin och den lilla hunden som han promenerar med i hemkvarteren på Södermalm.

– Det är gulligt, osympatiskt och elitiskt där. Och jag gillar nog det. Alla är så noga med hur de ska vara och då behöver inte jag bry mig.

Just som han pratar om sin egen hund, en blandning av tax, chihuahua och papillon, passerar vi en åker där en hund sitter okopplad. Det är Jesper som noterar den, återigen.

– Jag ser djur hela tiden!

Hunden känns nästan utplacerad som rekvisita, vi är ju i Trollywood. Eller kanske snarare i Jesper Ganslandts filmbubbla. Låg det verkligen en gråsparv och dödsryckte på vägen?

Samtalet leds in på skaparångest, en del av myten kring kända regissörer. Visst tog det ett tag att komma igång igen efter "Farväl Falkenberg", likaså efter "Apan". Men någon rädsla för att misslyckas och göra något dåligt säger han sig inte ha.

– Det finns en definition av att bra är det som alla tycker är bra. Jag tycker det är ett problem med svensk film att det blir så likformigt. Just nu tycker jag om det jag ser, det som växer fram och då känns det betydelselöst vad andra ska tycka. Men visst har jag haft stunder av tvivel. Det här, att göra allt enligt modellen, är helt nytt för mig.

Och vad den tidigare så omhuldande recensentkåren ska tycka menar han känns ännu mer oväsentligt.

– Recensioner varar en dag, filmer varar i hundratals år. Jag gör film för ett längre perspektiv.

Så om du skulle få en etta i säg Dagens Nyheter, så skulle det inte göra dig något?

– (Tystnad). Jag vet inte hur jag skulle ta det, jag har ju bara fått bra recensioner än så länge. Jag skulle nog ta det mycket hårdare än vad jag tror.