På en slingrande, vacker sommarväg går resan mellan kuststäderna Halmstad och Falkenberg. Då och då dyker havet upp som granne och bara stunden i bilen serverar många fina naturögonblick.

Kustvägen är värd att lägga lite tid på. Enligt den karta som tagits fram finns det närmare 30 besöksmål utmed vägen, men för att klara av en dagsutflykt utan stress har vi valt att begränsa oss till fem stopp.

Vi följer den vita blomman med brun bakgrund, som är Vägverkets speciella skylt för turistväg, ut ur Halmstad. Utmed vägen passerar vi bland annat Möllegårds naturreservat och Heagård med pampiga 1800-talsbyggnader i sten.

* Som första stopp har vi valt Haverdalsreservatet som ligger precis vid havet. Här finns en lång, vacker sandstrand med sanddyner. Bakom dessa breder tall- och lövskog ut sig och här hittar man bland annat den så kallade trolltallen med stammar som slingrar sig likt ormar ovanför marken.

För den vandringssugne finns det tre olika leder att välja mellan, mellan 3,8 och 4,7 kilometer långa. Och vill man känna lite mjölksyra i benen kan en avstickare upp för Skandinaviens högsta sanddyn, cirka 37 meter över havet, rekommenderas. Utsikten varar länge.

* Efter promenaden passar det för den hungrige bra med ett litet stopp vid Särdals kvarn bara ett stenkast bort. Kvarnen byggdes 1890 och består av sex våningar vilket gör den till en av Nordens största väderkvarnar.

Här kan besökarna botanisera bland alla närproducerade varor som finns i gårdsbutiken, eller ta en lättare fika eller lunch på gårdens vackert inbäddade kafé. I utställningsrummet kan man ta en kik eller två på fotografen Patrik Leonardssons bilder.

* Resan fortsätter sedan norrut, mot Svedinos museum i Ugglarp som har en av Europas största samlingar av bilar och flygplan. Här finns Bullerbilen från 1898, en Puch från 1912, en Adler autobahn från 1938 som är otroligt sällsynt eftersom det tillverkades så få samt diverse årsmodeller av T-Ford, Buick och Volvo - ja, listan kan göras 130 modeller lång.

Med vingar finns här allt från 30-talets jumbojet och olika Draken- och Viggenplan till klassiker som Flygande Tunnan från 1951 och Douglas skyraider från 1945. Sammanlagt finns närmare 40 flygplan.

I år är det 50 år sedan Lennart Svedfelt, som under 50-talet gjorde sig ett namn som Mr Svedino - trollkarlen med ficktjuvstrick som specialitet, öppnade museet.

– Han köpte sin första veteranbil 1949, en T-Ford av årsmodell 1919, och fick sedan för sig att han skulle samla på gamla bilar vilket orsakade en stor skandal i släkten, berättar Björn Svedfelt som drivit museet vidare efter sin fars död för 18 år sedan.

Allt Mr Svedino tjänade in som trollkarl spenderade han på gamla bilar.

– Vi brukar skoja om att han stulit och trollat ihop hela museet, säger Björn.

Hans tanke med museet är att visa upp bilarnas historia och utveckling när det gäller design snarare än tekniska detaljer. Enligt Björn kan utvecklingen delas upp i tre perioder: före 30-talet, 30-talet och efter 30-talet.

– Före 30-talet var bilarna i princip som hästvagnar som man tryckt in en motor i. Under 30-talet började man experimentera med former och 1934 kom Big bang i bilens historia. Då kom De Soto och Chrysler med strömlinjeformade bilar. De floppade för de var så annorlunda men fördämningarna brast och sedan skulle alla göra liknande bilar.

Björn själv brinner mer för de gamla flygplanen och mest stolt är han nog över sitt Thulin typ A från 1918 som han själv byggt ihop och som är en nyhet för året.

– Det krävdes fem års research och tog lika lång tid att bygga ihop, berättar han.

Björn kan allt och mer därtill om vartenda föremål i museet, trots att han lite motvilligt tog över efter sin far.

– Jag är flygdåre, men intresset för bilar har kommit efter hand. Med åren har det blivit roligare och roligare och det måste man väl tycka för vi driver ju detta helt ideellt.

Trots all kunskap är han tveksam till att börja arrangera guidade visningar.

– Jag skulle bli som en papegoja då, jag kan hålla på och prata hur länge som helst om bilar och flygplan. Men är det något sällskap som vill och frågar är det klart att jag försöker ställa upp.

Men att samlingens sällsynthet och bredd imponerar får han ständiga bevis på av besökare framför allt från Tyskland, Holland och Frankrike. Och så var det ju den där historien om den lille pojken...

– En del går igenom på 20 minuter och tycker att de har sett allt. Men den pojken var här först en hel dag och var sedan så ledsen när vi skulle stänga att föräldrarna frågade om de fick komma tillbaka dagen efter också. Det gjorde de men de fick ändå dra honom härifrån, berättar Björn.

En titt på klockan, som rusat iväg, visar att vi i alla fall behövde betydligt mer än 20 minuter och så parkerar vi oss i framsätet för att fortsätta färden norrut.

* Nästa stopp är Berte museum - Livet på landet och vi svänger därför av från kustvägen vid avfart 48 mot Slöinge. Ett besök här ger en bra inblick i hur man levde på den halländska landsbygden från 1870-talet och fram till modern tid

Här finns det mesta du kan tänka dig i prylväg, från små, små detaljer till stora maskiner. Hela nedervåningen är fylld av gamla traktorer, bilar, vagnar och andra jordbruksredskap. På ovanvåningen hittar du allt från gamla dockvagnar och leksaker till mjölkkannor och diverse köks- och snickarredskap. Här finns också en uppbyggd lanthandelsdisk med gamla burkar och förpackningar och gamla reklamaffischer och vykort som får hjärnans minnesbank att snurra.

Ett nostalgimuseum - ja, det är precis vad det handlar om.

– Idén bygger mycket på att man ska känna igen sig. Och nästan alla som kommer hit hittar något föremål som de har ett förhållande till, säger Bengt Svensson, föreståndare på museet.

Museet startades av Anders Stenström som tidigare var kvarnmästare på Berte Qvarn. Han tillhörde den 13:e generationen mjölnare på kvarnen som har en historia som sträcker sig tillbaka till imponerande år 1569.

I maj 2002 invigdes museet, som i fjol lockade 5 000 besökare.

Under sommaren kan besökarna även beskåda utställningen "Med kamera och dynggrep" på museet. Med svartvita fotografier skildrar lantbrukaren Rune Öberg livet på sin gård i Ölmevalla under 50-talet. Rune var en något ovanlig lantbrukare på så sätt att han ofta hade kameran med sig när han var ute och arbetade. Bilderna visar sysslorna på gården under en tid då kroppsarbetet stod mer i fokus än i dag.

* Väl ute på kustvägen igen noterar vi att vi bara har ett stopp kvar. Vi väljer att avsluta vår resa med ett besök i Gamla stan i Falkenberg - en av Sveriges bäst bevarade stadsdelar. Här man kan strosa utmed pittoreska små kullerstensbelagda gator och till exempel beundra S:t Laurenti kyrka med anor från medeltiden.

Men vi väljer att titta in i Törngrens krukmakeri som faktiskt har varit i drift sedan starten 1789.

– Krukmakeri har alltid varit stort i Falkenberg, och jag tror att vårt är Europas äldst bevarade som fortfarande är i drift, berättar Bengt Törngren som driver verksamheten tillsammans med sin fru Ann.

Under 1800-talet fanns det över 21 verkstäder som sysslade med krukmakeri i Falkenberg. Med hänsyn till stadens befolkning innebar det att omkring 25 procent av alla män arbetade med keramik. Anledningen till detta var den eftertraktade leran utmed Ätrans vatten som var perfekt för lergods.

I dag finns bara Törngrens kvar. Här har dekorerad allmogekeramik vuxit fram mellan Törngrenska händer i sju generationer. Och fortfarande håller man fast vid gamla traditioner och en teknik som kallas sgraffito. Över den röda leran läggs en vit lera i vilken dekoren - ofta en variation av tulpan och linblomma - ristas ut. Därefter bränns godset för att sedan glaseras och brännas igen.

– Men vi tillverkar även gyckelkruset här, det har vi gjort sedan mitten av 1800-talet, säger Bengt och håller upp ett föremål som det till synes måste vara omöjligt att dricka ur.

– Men det går, man måste bara ha rätt teknik, försäkrar krukmakaren själv och tillägger att vid köp medföljer en bruksanvisning.

Lergöken, som finns lite överallt i verkstaden, har tillverkats här i 200 år. Modernare är däremot Bengts egna fat och krus i svart lergods.

– Ungdomar vill ha något modernare, och det var därför jag tog fram detta, berättar han.

Vårt besök får en lite sorgsen avslutning när Bengt berättar att framtiden för krukmakeriet är oviss. Visserligen har han en dotter som är intresserad och skulle kunna ta över, men frågan är om hon kan leva på det.

– Det finns tyvärr ingen lönsamhet i hantverk i dag med de produktionsskatter vi har i Sverige, säger Bengt och tillägger att folk inte är villiga att betala det han måste ta ut för att få verksamheten att gå runt, när det finns billigare massproducerade fat och skålar på marknaden.

När jag öppnat bildörren och vänder mig om för att vinka hejdå står mannen som blivit vid sin familjs läst lätt tillbakalutad och leende vid dörrposten till det gamla krukmakeriet. Jag ber en tyst bön för att det småskaliga svenska hantverket ska få ha en plats i vår framtid.

Och sedan är vår resa på Hallands kustväg till ända. Vi har fått möta intressanta människor, sett vackra platser och fått en ordentlig påfyllning av historia och kan bara sammanfattningsvis avsluta med att kustvägen slår många rekord.