Nattåget från Malmö central gnisslar in på Berlin Hauptbanhof. Ombord sitter elva svettiga män. Klockan har precis slagit sex på morgonen. Bakom dem; en natt i en bastuvarm liggvagn och minimalt med sömn.

Framför dem; Årets stora mål, 42 kilometer i världens största inlineslopp.

Någon timme senare är de framme på Berlin Youth Hostel International. Hans-Thore Hansson och sonen Jonas leder styrkorna. Detta är tredje året för dem. För alla andra första gången.

Som för Ulf Skarp:

– Vi har talat om resan hela året. Allt grundade sig i att Hans-Thore varit med tidigare och blivit begeistrad. I år kände vi att vi ville satsa på detta allihop. Och vi är här med nästan hela gänget som tränar på banan i Varberg tisdagar och som åker ute på vägarna på torsdagar.

– Vi är ett gäng som har trevligt tillsammans. Det finns ingen konkurrens. Men det klart; när det drar ihop sig till tävlingar så…

Just stämningen i gruppen är viktig. Därför haglar gliringarna redan på morgonen. Alla ”imponeras” av Kent Nilssons packning. Den hade nästan rymts i en skokartong.

– Jag gick in för att ha med mig minimalt. Det är lätt att ha med sig alldeles för mycket. Nu är det hjälm, åkkläder, underkläder, t-shirt och en handduk. En kompakt resa!

– Det här ska bli riktigt skoj och det spelar ingen roll hur det går. Jag är en motionär.

Efter en förmiddagsfika på stan traskar man tillbaka till vandrarhemmet för att vila och ladda inför nummerlappshämtningen på den gigantiska mässan på den gamla nedlagda flygplatsen Tempelhof-Berlin.

Byggd på 1920-talet och kallad ”The mother of all airports” ger den verkligen skäl för namnet. Den andas andra världskriget och 60-talets James Bond-filmer på samma gång.

Men för varbergarna är det andra tankar i omlopp.

– Detta är ju en gottebutik. Men man blir ju inte bättre genom att köpa nytt. Man ska ha sett över de egna grejerna innan, säger Ulf Skarp när han ser kvadratmeter efter kvadratmeter inlinesprylar breda ut sig på plattan framför flygplatsbyggnaden.

Vi följer med Göran Nilsson och Peder Severinsson till nummerlappsutdelningen. De kallar sig glada motionärer och målet är att ta sig runt och ha kul.

– Att få åka iväg med en massa likasinnade känns fantastiskt. Nu kommer vi inte att åka tillsammans i loppet, men annars ser det häftigt ut när man kommer, ett helt gäng med samma kläder och samma rörelser, säger Göran medan han snirklar sig igenom mässan där söndagens löpmaraton dominerar bilden.

Dagen efter inlinesloppet är det ju dags för Haile Gebrselassie och 40 000 andra att springa samma sträcka.

Peder Severinsson tvinnar på mustaschen och säger:

– Det här ska bli jäklig kul. Det blir ju så mycket folk att åka med. Nu gäller det att hitta rätt grupp.

Efter två timmar är det slut i benen och huvudet. Någon pretzels, några bratwursts och flera lass pasta är nedstoppat i magen.

U-bahn tar varbergarna tillbaka till utgångspunkten, vandrarhemmet och rum 242, 243, 244 och lyxrummet 245 med dusch och toalett .

Någon timme senare är det dags för orienterarna Hans-Thore och Jonas att bevisa kartminnet. Den viktiga uppladdningsmåltiden hägrar. De ska föra gruppen tillbaka till förra årets succéställe. Men nu visar sig Café Baku Restaurang ha bytt ägare och inriktning. Ridå!

Vi traskar vidare genom stadsdelar som andas orienten och vadar genom gator där parabolantennerna är vända mot Mecka. Till slut hamnar de på Pranzo e Cena i hörnet av Goltzstrasse/Hohenstaufenstrasse. En höjdare visar det sig; Pasta med lax och några jättepizzor slinker ner. Och de över 18 år vågar sig på en kall öl.

Livet kan inte kännas bättre. Nu närmar sig loppet.

På lördagsmorgonen är Sveriges Mr Inlines; Dennis Bengtsson nervös. Han kan inte äta.

– Så är det alltid, skrattar de andra och får höra Dennis svada med utmaningar till höger och vänster.

Dennis erkänner sin nervositet och sin förkärlek till att prata bort den.

Starten går inte förrän 16.10. Det blir många timmar att slå ihjäl. Men solen skiner och Hans-Thore och Jonas har hittat en perfekt plats i gräset utanför restaurangen Berlin Pavillon vid Platz der Republik. Där kan de välja att slappa och äta.

Elias Jakobsson, 15 år, är yngst i gänget.

– Jag minns min första tävling. Ramlade nästan direkt och skrapade upp mig. Det var precis när sommaren började och såren varade sig så jag kunde inte bada på två månader.

Just fallen skrämmer mest och att benen ska ta slut.

När killarna går in i tävlingsområdet klockan två är det inte riktigt lika uppsluppet längre. Nervositeten gör sig påmind. Även om de är rutinerade har bara två av elva åkt det här loppet tidigare.

– Redan 84 i puls. Jag är nervös, konstaterar Pär Hansson när han satt på pulsmätaren.

– Men jag siktar på att snitta 184 för då vet jag att jag varit trött, ler han.

En timme innan start åker skridskorna på. Nu är det allvar.

Så startar loppet och fort går det. Vid den tvära kurvan vid Reinhardtstrasse/Friedrichstrasse efter åtta kilometer ser vi varbergskillarna skrinna förbi. Sedan får vi ila till målet för att hinna dit innan dem.

Segraren Luca Saggiorato från Italien behöver 1.02.50 och vinner efter en rasande klungsprut.

Varbergs bäste åkare, John Bengtsson, blir också bäst i mål. Som en kamikatzepilot kastade han sig fram i en klungspurt med minst 40 åkare inblandade. Det såg farligt ut!

– Jag är rätt nöjd med loppet. Det gick som det skulle, säger han.

Sedan åker de in en efter en. Alla nöjda och glada. Några tröttare än andra. Som Elias Jakobsson.

– Det här var jobbigt. Jag har inte varit helt frisk senaste veckan. Jag och Oscar Larsson hamnade i fel startgrupp och vi försökte täppa till luckan till de framför. Jag fick åka själv länge innan jag kom ikapp. Det var tufft och mycket folk.

Peder Severinsson nöjt av känslan.

– Det här var kanonkul. Jag kom ju runt. Tiden spelar ingen roll. Jag åker aldrig med klocka. Det kändes som en folkfest. Banan var jättefin.

– Än orkar den gamle gubben.

Varbergarna riktigt njöt i sensommarvärmen och kunde se tillbaka på ett lopp som blev precis så bra de hoppats på.

Och strax efter duschen var det dags att tillsammans orka ta promenaden till Berlin Hauptbanhof för den avslutande middagen, analysen av loppet och färden hem i SJ:s bastuvagnar på nattåget till Malmö.

Den resan var jobbigare än själva loppet!