Och efter halvannan timmes lyssnande på värmlänningen Olsson är man beredd att hålla med – det verkar åtminstone inte finnas någon gräns för Anders Olsson.

Det blev skratt varvat med allvar, berättelser om motgångar som vänts till framgångar.

Anders Olssons valsande i den svenska sjukvården, med förödande konsekvenser, hade kunnat gjort vem som helst bitter.

– Jag känner det inte så. Det finns dåliga läkare och bra läkare. Jag hade bara otur att träffa några dåliga, säger han.

Men 1997 var Anders i botten, då ville han ge upp.

Då var han redan stelopererad efter en ryggskada. En ”enkel” bantningsoperation gick helt fel. En ryggmärgsbedövning av en ny läkare ledde till katastrof.

– Till slut proppades jag så full av smärtstillande medel att jag var helt borta i fjorton dagar.

Ovanpå det fick Anders två tunga besked av två läkare: en sa att han var tablettmissbrukare, en annan att han kunde glömma allt vad träning hette.

– Jag ville inte träffa någon, jag låg mest i sängen, jag ville ge upp, berättar han.

Vändningen kom 2002 – ett vad om Vansbrosimning blev början till Anders Olssons sagolikt framgångsrika karriär.

Kompisen Tommy utmanade Anders och tävlingsmänniskan Olsson insåg plötsligt att han antagit vadet.

– Efter att ha varit neddrogad i sju år gjorde jag min egen avgiftning, bytte morfin mot endorfin, säger Anders.

Åtta månaders avvänjning, på egen hand. Något som läkaren trodde var fullständigt omöjligt.

– Till slut kunde jag ringa och berätta för min förstummade läkare. Och lämna in två bärkassar med sparade morfinpreparat till apoteket.

Som 37-åring började Anders Olsson sin aktiva tävlingskarriär – och än är den inte över, sju år senare.

– Fast simtränaren hickade till när jag nämnde min ålder. Det var ju en ålder när man slutar tävla.

Att åldern inte har någon större betydelse, berättar alla medaljer om i garaget.

Där finns SM-, EM-, VM- och Paralympicsguld. Och så har Vansbrosimmet en speciell plats i Anders Olssons hjärta.

– Då kan jag avbryta träningsläger, Vansbrosimmet vill jag inte missa, det är mycket viktigt för mig.

Han har tränat oerhörda mängder för att nå sina mål. Han har uppfunnit sin egen voltvändning och klarar också att starta från startpall, trots att han är förlamad från ryggen och ner.

– Mitt första Paralympics, i Aten, var en mäktig upplevelse. Och mitt andra, i Peking, var snäppet mäktigare.

Anders Olsson var axelskadad, fick i efterhand veta att höger bicepsmuskel var av.

Men simma, det gjorde han i alla fall. Och guld blev det, på 100 m fritt och paraddistansen 400 m fritt – en distans som Anders aldrig har förlorat.

Den ständiga smärtan finns kvar, men numera är den under kontroll.

– Men jag måste träna två gånger om dagen för att hålla den i schack, säger Anders.

Och tävlingsutmaningar hittar han alltid. Han har kört Vasaloppet och Vätternrundan.

– Vasaloppet var en pina. Det tog elva timmar och tre minuter. Tre minuters njutning och elva timmars plåga. Det kändes som uppförsbacke hela vägen, skrattar han.

Nu är Anders Olssons fokus totalt inriktat mot Ironman på Hawaii, triatleternas dröm.

– Det är bara fyra handikappade som får ställa upp. Och jag tänker inte vara med och bli fyra…

– Och så skulle det vara roligt med ett Paralympics till, säger 44-åringen.