”Och så fick jag Nobels fredspris.” ”Se där, vad fick du det för?” ”I ärlighetens namn så vet jag fortfarande inte”.
Replikväxlingen kommer från en amerikansk sketch. Scenariot är att den avgående presidenten Barack Obama ska träna på att söka ett nytt jobb. Programledaren Stephen Colberts rollfigur ska hjälpa presidenten att fila på sin meritförteckning och frågar om han har fått några utmärkelser. Svaret rymmer både insikt och självdistans, trots hans stora popularitet vid tiden för utmärkelsen var det många som frågade sig för vad han egentligen tilldelats priset. Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 och nomineringsperioden för priset löpte ut bara elva dagar senare.
Den norska Nobelkommittén har en lång historia av att välja kontroversiella pristagare. Vissa upprörde sin samtid, som den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger. Vissa har inte åldrats väl på grund av uppgifter som kommit fram i efterhand, som Moder Teresa. Andra har kommit i ett sämre ljus på grund av deras senare verksamhet, som Aung San Suu Kyi.
Förra årets pristagare måste däremot betraktas som exemplariska. För deras respektive arbete mot sexuellt våld i konflikter prisades Nadia Murad, yazidisk människorättsaktivist och Dr. Denis Mukwege, kongolesisk läkare.
Därför är det glädjande att Nobelkommittén verka bli kvar på den inslagna vägen och satsa på vad som beskrivits som ”ett säkert kort”.
Det är nu inte en helt korrekt beskrivning av Abiy Ahmed, Etiopiens premiärminister. Dels så förringar den insatsen. Ahmed får priset för att ha slutit ett fredsfördrag med grannlandet och den före detta ärkefienden Eritrea; detta efter en utdragen och brutal gränskonflikt som varat i 20 år. Med ett avtal som lovar ”fred och kärlek” och har fått öppna gränsövergångar på plats är det värt att belönas. För sin egen skull och för att kunna inspirera fler afrikanska fredsprocesser, det hoppas i alla fall Ahmed själv.
Det har kommenterats att Ahmed får priset ensam. Historisk har ofta pris för fredsavtal delats mellan de båda parterna, som 1998 års till John Hume och David Trimble för insatserna att komma till en fredlig lösning i Nordirlandskonflikten. Svaret här är nog dels att han varit drivande i processen, men också att Eritreas president Isaias Afwerki ändå är en otänkbar fredsprismottagare. Medan Ahmed driver Etiopien i en klart demokratisk riktning styr Afwerki fortfarande Eritrea med järnhand efter 26 år vid makten.
Alla hoppas nu att detta fredspris blir ett som åldras väl. Fredsfördrag kan nämligen snabbt bli inaktuella, hur efterlängtade de än var vid undertecknandet. Det är 2016 års pris till den colombianske presidenten Juan Manuel Santos, för fredsavtalet med FARC-gerillan ett exempel på. Det är det andra problemet med att tänka i termer av säkra kort.
”Den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Så lyder beskrivningen av den som är värdig fredspriset i Alfred Nobels testamente.
Årets pristagare stämmer ovanligt väl in på den beskrivningen. En lustig detalj är att Abiy Ahmed i media ofta beskrivs som ”Afrikas Obama”. Förhoppningsvis kommer Ahmed aldrig behöva undra över varför han fick priset.
