Mycket, minst sagt, har hänt sedan dess. Det mest uppenbara är att man inte längre har, och är inte heller i närheten av att ha, majoritet.
Först så stod man enade genom stormen, och ingick hand i hand Decemberöverenskommelsen, 2014. Det dröjde inte länge förrän Kristdemokraterna flydde fältet, och snart följdes av Moderaterna. Två och två var man nu, vilket var tillräckligt för att vid nästa val kunna få ännu en socialdemokratiskt ledd regering på plats efter valet 2018. När Liberalerna också hoppade av skeppet kvarstod enbart Centerpartiet, som därmed fick axla rollen som vågmästare.
Centerpartiet har lämnat, heter det. Visst kan man påstå att den forna Alliansen aldrig fått för sig att stötta en röd regering (även om det var precis det man gjorde 2014), men historien om vårt nuvarande styre hade nog också fått både Lars Leijonborg och Göran Hägglund att sätta i halsen för två decennier sedan. Vad gäller den politiska förflyttningen finns gott om argument för att det är Centerpartiet som står kvar, och de övriga tre som lämnat. Centerpartiet drivs trots allt av samma motor som la grunden för Alliansen från början, av den vision som fortfarande finns att läsa om på Alliansens hemsida. Det är en vision om öppenhet, jobb och frihandel; om ett samhälle som bygger på mångfald och tillit. Inte mycket att hänga i granen för ett regeringsunderlag som driver assimilationsåtgärder, visitationszoner och höjda trösklar för arbetskraftsinvandring.
2024 räcker det inte lika långt att vara överens om den tillväxtvänliga politiken. Ett nytt politiskt landskap, och ett samhälle i förändring, har gjort fyrenighetens styrka mindre relevant för väljarna. Inte minst har det också visat var man skiljer sig: Frågorna som står högst på samhällets agenda idag har ställt krav på partierna att visa sina sanna färger även i strider som den mellan det konservativa och det progressiva, och den mellan det auktoritära och det frihetliga. Det räcker med andra ord inte längre att vara överens om sänkt skatt för småföretagen. Alliansens dagar var nog räknade så fort vi började prata mer om flyktingkrisen än om finanskrisen.
Den frihetligt sinnade gör rätt i att sörja att Alliansen, som nationell allians, aldrig fick bli systembolagsmyndigt. En så stabil koalition (det vill säga en där partierna inte använder trollarméer mot varandra och statsministern inte gång på gång behöver sätta ner foten), med så mycket liberal handlingskraft, lär vi inte få se igen i närtid.
Lyckligtvis lever den borgerliga idégemenskapen till stor del vidare, utanför de parlamentariska rummen. Och ja, må den leva. Tack Alliansen, för allt du hann genomföra!
