Det finns ett nostalgiskt skimmer över den tid progressiva C-märkta förslag för att förbättra arbetsmarknaden radades upp som ett pärlband. ROT-avdrag! RUT-avdrag! Sänkt arbetsgivaravgift för unga! Halverad krogmoms!
Sedan dess har samhället som bekant förändrats. Högkonjunktur har övergått i lågkonjunktur, öppna hjärtan har stängts. Den breda mitten har blivit vidjesmal. Sedan Annie Lööf avgick efter partiets misslyckade val 2022 har stödet sjunkit med 2,5 procent. Om man jämför med valet 2018 har stödet för Centern nästintill halverats.
Partiledaren Muharrem Demirok har haft ett och ett halvt år på sig att positionera sig. Det har uppenbarligen gått sådär. Precis som sin företrädare är han ofta jättearg på alla utom sina egna apologeter. I integrationsfrågan fladdrar han fram och tillbaka mellan vänsterblockets saft och bullar-inställning och Jimmie Åkessons batongpolitik. Det är lätt att tycka och tänka när man inte har några som helst samarbetspartners att ta hänsyn till, och ännu lättare att leka med låtsaspengar i en budget som aldrig ens kommer att nå plenisalen.
Förslaget som Centerpartiet presenterade i Almedalen tisdagen den 25 juni skulle kunna ses som ett sådant. Ett låtsasförslag. Partiet vill införa ett obligatoriskt “nystartsår” för alla invandrare som, de senaste tre åren, har saknat sysselsättning. Under året ska de arbetslösa invandrarna plugga, få tillgång till SFI “vid behov”, och tilldelas praktikplatser. Förslaget bygger på ett 00-talslingo där ord som “matchning”, “etableringsjobb” och – sedär! – “arbetslinjen” duggar tätt.
Samtidigt finns något i Demiroks retorik som tyder på att han vill borsta bort Annie Lööfs ganska naiva inställning till hur Sverige ska lösa den enorma integrationsutmaning som vi befinner oss i. Hon pratade om att de nyanlända måste kunna förvänta sig mer av det svenska samhället. Han pratar om ett “obligatoriskt” program, att det “ska straffa sig” att välja bort “kravet”. Straffet består i “kraftigt” sänkta bidrag.
Centerpartiet beräknar att den totala kostnaden för “nystartsåret” ska landa på 2,5 miljarder kronor. Man poängterar också att kostnaden skulle kunna vägas upp av ökade skatteintäkter om satsningen blir lyckad, men att dessa eventuella skatteintäkter inte är inräknade i förslaget. Det kan tolkas som ett luftslottbygge utsmyckat med politisk osäkerhet. Men det kan också tolkas som att man inte vill bygga glädjekalkyler. Lite lagom självkritiskt. Just självkritik var det ett tag sedan Centerpartiet ägnade sig åt offentligt.
Det finns ändå någonting intressant i Centerpartiets utspel. I tonen. En signal om att moroten ska få sällskap av en piska, att aktiva val ska kunna både löna och straffa sig. Att människor är just människor som ska ta ansvar för sitt eget och sin familjs liv. Framför allt lägger Demirok energin på att föreslå något som riktiga människor inte bara bör, utan ska, göra.
Trots att idén lika gärna hade kunnat vara ett hopplöst, socialdemokratiskt 00-talsprojekt finns det något spännande med den Demirok som skymtade förbi under tisdagen. En vilja att göra om, göra rätt och åtminstone försöka bedriva vad som skulle kunna liknas vid integrationspolitik istället för vifta med högerskor i TV och luncha med influencers.
