I skrivande stund har SVT visat två partiledare, Ulf Kristersson och Nooshi Dadgostar, men alla avsnitten finns på SVT Play att sträcktitta på för den som är hågad. Som ledarskribent hade jag gärna haft något bättre för mig, men kände att det var ett måste att se hur partiledarna klarar sig i ett annorlunda koncept. De båda komikerna och poddarna Knyckare och Lundström har tillsammans med Scroll-Mia lusläst obskyra trådar på internet, bland annat Flashback och Familjeliv. Det grova språket är gemensamt i de flesta citerade inläggen, men partiledarna är luttrade.
Frågorna är många kring programmet. Vem vänder det sig till egentligen, förutom nyfikna ledarskribenter som vill se hur partiledarna hanterar situationerna? Och varför lyfter SVT upp trådar från kloakdoftande forum på nätet, när de snarare borde gömmas undan från omvärldens ögon?
Och framför allt, varför ställde alla partiledarna upp på spektaklet? Magdalena Andersson gjorde uppenbarligen inte det, men skickade ändå socialminister Lena Hallengren i sitt ställe. Man undrar allt hur programmet såldes in, först till SVT ("vi måste ha något annorlunda program inför valet, gärna med ungdomlig och kaxig prägel", typ) och sen till partierna ("vi måste synas även i roliga sammanhang och vara mer folkliga och vända oss till unga människor", typ). Man får utgå från att partiernas pressekreterare kände till podden sen tidigare och kunde ana sig till tongångarna. Just därför är det konstigt att alla, utom statsministern då, ställde upp.
Är det rimligt att partiledare ska ställa upp på allt? Jag minns kossan Doris som tog sig en svängom med statsminister Göran Persson och vilken debatt det väckte: skulle en statsminister verkligen ställa upp i såna sammanhang? Men under de tjugo år som gått sen dess har sociala medier exploderat och, på gott och ont, blivit en nödvändig del av politiken. Grupptrycket gäller förstås också inom politiken - har tillräckligt många partiledare tackat ja är de andra liksom tvungna att också göra det.
Hallengren och de flesta partiledarna klarade sig riktigt bra i den annorlunda miljön. Vissa fick bra frågor där de fick chansen att utveckla partiets politik på ett lättsamt sätt, men eventuell tråkighet klipptes bort.
Den som lyckades sämst var den som är minst erfaren som partiledare, Nooshi Dadgostar. Kanske fick hon konstigare frågor än sina kollegor, kanske var hon inte erfaren nog att ge politiska svar på knepiga frågor. Är det bara kompetenta pressekreterare som gör partiledaren? När man tvingas släppa sargen som i detta program märks det tydligt vilka som kan stå på ett par skridskor och vilka som trillar vid första skäret.
