Jättefel, du ska ju höra en härlig V8! Calle Andersson från Falkenbergs Yankeeclub sågar bestämt det kreativa, nytänkande greppet att omvandla en gammal Impala till ett eldrivet underverk.
– Skitfräck grej att göra. Men jag kör bärgare. Så tyvärr. Erfarenheten säger mig att elbilen, den är inte framtiden! Med vätgasdrift däremot, finns det möjligheter, resonerar han, där han sitter lutad mot sin egna Impala.
Han är inte ensam om att tveka inför Jan Karlanders vackra vrålåk.
– Du skall icke häda, säger en man från Borås. Men så skrattar han till och erkänner att hans egna Cheva inte är ett renodlat original, utan har lånat lite delar. Han tycker, trots allt, att Jan Karlander åstadkommit något fränt.
Det håller Stefan Nilsson med om.
– Ett imponerande arbete, säger han begeistrat.
Det är första gången han ser den här sortens konvertering. Glädjen grumlas förstås inte att han själv jobbar med batteri- och eldrift för Volvo Cars. Samtidigt som han ser framtiden i tekniken, så tillstår han att det inte går så raskt framåt.
– Industrin hade nog för sig att tillväxten av elbilar skulle gå mycket fortare. Men även om elbilar är bekväma och tystare, så är de fortfarande dyra.
I oljelandet Norge har det dock, ironiskt nog, gått fortare.
– Hemmavid är det väldigt många elbilar på vägarna, säger Per Pouls, som noga studerar den "fantastiska" Impalan.
Hans observationer stämmer med rapporteringen från grannlandet. Norge har rykte om sig att vara "bäst i världen" på elbilar.
– Goda statsfinanser på grund av oljan gör att man har råd att satsa på ny teknik och subventioner, sade Frances Sprei, forskare i hållbar mobilitet vid Chalmers, till SVT redan för ett par år sedan.
En rejäl satsning på laddinfrastruktur, för att öka tillgången till laddmöjligheter, är ytterligare en förklaring till varför Norge ligger i framkant.
Jan Karlander erkänner, trots den entusiasm som drivit honom att omvandla sin Impala, att han kan känna viss räckviddsångest. Laddningen ska kunna ta honom drygt 20 mil, men han har inte pushat gränserna, även om han använder sin bil flitigt nu om sommaren.
– Man vill inte slösa för stunden, därför nöjde vi oss med att köra i 90 på vägen hit, berättar han.
Vänliga värdar låter honom dock ladda under utställningstiden på Falkenbergs Motorbana. Även om Ängelholm inte ligger så långt bort, skall laddningen räcka till både till hemfärd och cruising.
– Då hakar våra fruar på. De är på Gekås nu. Där har jag aldrig varit, berättar Jan Karlander och skrattar till.
Fördelningen kan låta klassisk. Men den som blickar över folkhavet på Wheels and Wings ser snabbt att andelen en kvinnor är hög.
– Jag har kommit till denna härliga (h)julafton år efter år, först till Getterön och nu hit. Jag har sett förändringen. Nu är det nog 30-40 procent kvinnor - och många kommer hit i egna bilar! säger Per Pouls.
Bredd både vad gäller kön och ålder ligger förstås i arrangörernas intresse, men det senare är extra viktigt för motorsportens framtid. Därför berättar Calle Andersson stolt om sin dotter, Ebba Frölander Anderssons, initiativ för att locka fler ungdomar till Falkenbergs yankeeclub. Där kan "Epa"-kidsen finna ett välkomnande hem, få hjälp med mekandet, och odla sitt intresse. Och vem vet. Kanske utvecklas några till nya pionjärer, likt Jan Karlander? Det var så allt började för honom en gång.
Nu blickar han mot framtiden - med ännu ett ombyggnadsprojekt: en 59 Cab Impala, med måsvinge.
– Det året var magiskt. Och om man lägger ned mycket tid och pengar så är det bra om man använder en åtråvärd modell, säger Jan Karlander innan han lämnar bilen för att leta fynd på marknaden intill.
Att elbilarna inte skulle vara mer benägna att behöva bärgarhjälp är inget han torde hålla med om. Tvärtom har han lyft fram hållbarhet som en fördel med konverteringen - att det är mindre som kan gå sönder jämfört med bensin- och dieseldrivna bilar.
Hans drömprojekt ger alltså hållbar körning i dubbel bemärkelse. Gott så.
