Förändringar i livet märks som tydligast under julen. Som när det saknas en på stolen runt det pyntade julbordet. Någon vill inte, någon får inte – eller någon finns inte längre bland oss.
I veckan besökte jag och min barndomskompis Kjell en av många organisationer som gör stor nytta hela året runt, men kanske lite extra just runt juletid. Åtminstone känns det så – även om behovet av att hjälpa andra finns där hela tiden, dygnet runt och alla dagar i veckan.
Och att få bli hjälpt.
Vi vandrar uppför backen till höjden där kyrkan stått placerad i 150 år. Vi öppnar den bastanta dörren. Vi möts av julpyntade bord, väggar och tak.
Här värmer sig många med en gratis kopp kaffe, andra äter en god lunch för 25 kronor, några spelar schack och skrattar högt över ett lyckat drag. Någon sitter för sig själv i djupa tankar, medan andra har lagt sig på någon av bänkraderna i hopp om någon timmes sömn innan en oviss natt väntar.
Det är helt okej, hit kommer man som man är – och alla är välkomna. Här erbjuds gemenskap, värme, tröst och inte sällan en hjärtlig hand från bänkgrannen – eller från de många fantastiska volontärerna.
Varje människa har sin historia, alla har sin berättelse att förtälja. Inte sällan mörk, mörkare eller kolsvart. Sanningens brutala verklighet finns där, den går inte att förneka eller romantisera. Med eller utan inslag av ljuspunkter. Gemensamt för många är att det någonstans på vägen genom livets promenad gått snett och det är och har varit en tuff utmaning att hitta tillbaka till den snitslade banan.
I veckan fick jag och Kjell ett blytungt besked, som verkligen berörde oss på alla plan. Det gjorde så ont. Så förbannat ont, om jag skall vara helt ärlig.
Att vi skulle till Stadsmissionens kyrka just i dag var planerat sedan länge, men på något sätt kändes det som om det inte var det och jag blev därför glad att vi satt där vi gjorde. Det fanns en mening med det, det är jag säker på. Beskedet vi fick visar ännu en gång hur viktigt det är att leva här och nu, att verkligen ta vara på det och dem vi har runtomkring oss.
Och vänta inte.
Jag kan inte säga annat än att jag lever ett privilegierat liv och kan som många bli irriterad på att jag inte oftare stannar upp för en stunds kontemplation. Inte minst för att sätta värde på allt jag anser så självklart. Problemen uppstår när saker ruckas, när benen slås undan och det brutala och oväntade slår. Svårigheten, och utmaningen, är att upptäcka i tid.
Vi äter upp vår 25-kronorslunch och promenerar mot utgången. Medan jag väntar på Kjell vid toaletterna, får jag ögonkontakt med en kvinna lite längre bort. När vi kommer närmare varandra, önskar hon mig god jul och ler. Lite slentrianmässigt svarar jag ”god jul till dig också”. I nästa andetag tänker jag för mig själv, undra vilken jul du har framför dig?
Jag vet hur min kommer att se ut.
Jag vet också att våra julaftnar kommer att skilja sig åt.
Men jag vet att Kalle Anka börjar klockan 15 för oss båda – var vi än är och hur vi än mår.
God jul på dig igen!
Och god jul till er alla!
