När utredningen om att införa ett förmögenhetsregister blev en het fråga hade förespråkare av förslaget svårt att sätta fingret på varför det var angeläget. Idén med ett förmögenhetsregister, som återlanserades av den tidigare S-regeringen, var att i praktiken tillhandahålla en databas med svenskarnas bankuppgifter i form av tillgång, lån, krediter och försäkringar.
Ett sådant register hade visserligen varit till gagn för forskningen. Ju mer statistik, desto bättre underlag för akademiska studier. Likt så ofta vid politiska förslag saknades dock en avvägning mellan den potentiella nyttan och risken för inskränkningar i den personliga integriteten. För att inte tala om att det skulle bli en språngbräda för nya skattehöjningar och ett återinförande av den skadliga förmögenhetsskatt som drev kapital – och därmed investeringar – ut ur landet. Även om tanken är att avidentifiera all insamlad förmögenhetsstatistik på individnivå, kvarstår alltid risken för att uppgifter ur ett register läcker. Som tur är stängde regeringen nyligen dörren till att gå vidare med förslaget.
På en pressträff meddelade finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) bland annat att man måste ”se till balansen mellan å ena sidan mer information och å andra sidan privatpersoners integritet och de risker som följer av omfattande statliga register” (4/7). Wykman gör en väl avvägd bedömning. Därför är det särskilt oroväckande att regeringen helt och hållet har skrotat förmågan att föra liknande resonemang inom andra politikområden. Allra värst är det inom den nya rättspolitiska linje som är på väg att drivas igenom på EU-nivå, med den svenska regeringen som initiativtagare.
I en nyligen publicerad artikel i den ansedda tidningen EU Observer poängterar journalisten Staffan Dahllöf att regeringen den senaste tiden har varit pådrivande för att EU:s medlemsländer ska anamma en perspektivförändring i synen på brottsbekämpning. Rätten till ett privatliv, har regeringen resonerat, och andra grundliga rättigheter har allt för länge satt käppar i hjulet med att mota brottsligheten.
Utåt sett har regeringen inte uttryckt starka känslor varken för eller emot förslaget om “Chat control” – ett förslag som motsvarar en digital massövervakning av ett tidigare sällan skådat slag. Men bakom stängda dörrar i EU:s ministerråd har regeringen varit beredd att kasta ut barnet med badvattnet: I bästa fall med marginella resultat i kampen mot brottsligheten, i värsta fall knappt några alls – allt medan individuella rättigheter monteras ner.
Den antiliberala linjen utgör ett hot mot både yttrandefriheten och rätten till ett privatliv när storebror, utan domstolsbeslut, ska få möjlighet att läsa av all kommunikation som förs mellan 450 miljoner EU-invånare. Niklas Wykman uttalade sig visserligen inte om regeringens inställning till ”Chat control”. Likväl passar hans resonemang om att ”se till balansen mellan å ena sidan mer information och å andra sidan privatpersoners integritet och de risker som följer” minst lika bra även i denna fråga.
