Ledare 27/8. Falkenbergspolitikern Markus Jöngren (MP) blir tagen på sängen av Isabella Lövins avgång. Tystnaden i luren är en tydlig indikation på att beskedet faktiskt var precis så oväntat som många säger. Och ändå inte. Att partiledare/språkrör hänger löst när opinionssiffrorna dalar är ingen hemlighet. Och uppenbarligen har det knorrats en del internt kring Lövin - även om missnöjesyttringarna inte nått Halland.
”Jag är inte ett dugg förvånad att se Isabella Lövin lämna. Det interna kampanjandet för andra kandidater har pågått länge, så respektlöst att man tappar andan. Skit är vad det är. Men hey, nu får vi ett språkrör med många instagram-följare! Vi ska vara glada!”
Så vasst skriver Miljöpartiets tidigare Europaparlamentriker Linnéa Engström.
Vem hon syftar på är inte svårt att räkna ut. Alice Bah Kuhnke brädar övriga miljöpartister med hästlängder i antalet följare. Hon är också Markus Jöngrens förstahandsalternativ till språkrör.
– Kändisfaktorn har både för och nackdelar - men den är något man måste förhålla sig till. En partiledare behöver kunna ”gå genom rutan”. Och offentligt kända personer kan ha lättare att väcka förtroende hos medborgarna, resonerar han
Synd då att favoriten snabbt slog ifrån sig. Efter att tidigare ha sagt sig vilja ha ett språkrörsuppdrag - förklarade hon nu att tiden absolut inte är mogen. Men den saken kan ju ändras. Det vore inte första gången en politiker ”övertalades” att ställa upp.
Å andra sidan är ett Brysseljobb förstås att föredra för den som vill förena politiskt fotarbete med sinnesfrid. Att återvända till den svenska toppolitikens getingbo kräver sin kvinna.
Kanske är det Amanda Lind, Maria Ferm eller Märta Stenevik som står på tur. Den förstnämnda har på sistone härdats och kan tänkas beredd att öka sin utsatthet ytterligare på en språkrörspost.
Vilka egenskaper bör då Miljöpartiet söka efter?
– En person som står stadigt i sin syn på vad den gröna ideologin är, som vet vad hon tycker och kan försvara sin ståndpunkt intern och externt. Det måste också vara en person som inte tappar tråden så fort det kommer fram en mikrofon. Det hade Åsa Romson stora problem med. Hon var en av våra största ideologer och jobbade väl bakom kulisserna, men när hon hamnade framför kameran kom det grodor, säger Markus Jöngren.
Isabella Lövin har inte trampat i klaveret på samma sätt, men många minns hennes misslyckade försök att släta över makens val av dieselbil. För en politiker av i dag kan en enda förflugen kommentar förfölja en för resten av karriären. Det ökar risken för att så kallat ”vanligt” folk drar sig för politiska uppdrag. Det är självfallet inte sunt - och ökar risken för att politik blir ett jobb för broilers.
– Jag är ganska emot det här med att vi ska ha yrkespolitiker. För att kunna hålla demokratin levande så ska man kunna komma in i politiken, göra en viss tid och sedan kunna lämna, sade Isabella Lövin i en DN-intervju på onsdagen.
Det är en sympatisk inställning. Ett bättre flöde in och ut ur politiken vore vitaliserande för demokratin. Tyvärr är det alltför många som tycks föredra att klaga på behörigt avstånd framför att ta på sig uppdrag som fritidspolitiker. Det går ju snabbare att gnälla på andra än att ägna timme efter timme åt politiska möten och beslut som kräver kompromisser.
Det senare är svårt nog för etablerade partister - och ett extra stort bekymmer för ett parti som fortfarande består av en hel del idealister. Att det senare är ett dilemma för Miljöpartiet är Markus Jöngren inte sen att tillstå.
Samtidigt finns det, för varje parti, en gräns som inte kan passeras utan att man säljer ut partiets själ. För Miljöpartiet kommer den gränsen nära i migrationspolitiken - ett faktum som kan innebära att ett nytt språkrör kan få ladda upp snabbt för ett extraval efter att regeringen spruckit. Det talar för att man väljer en politiker utan alltför lång startsträcka.
