Det blir tydligt vad Expressen är ute efter med debatten: Fart och fläkt, någonting uppfriskande att bita i mellan de tyngre analyserna. Man har därför valt att fokusera på ämnen som inte alla andra pratar om, och att prata om det på ett sätt som inte alla andra pratar om det. Moderatorn, Erik Högström, hjälper till på traven för att få en spänstig diskussion – och helt ärligt är hela debatten skitrolig.
“Om tjejer är vänster och killar är höger, hur ska vi då träffas och skaffa barn?” frågar man Emil Eneblad (SD). “Jag säger inte att man måste vara heterosexuell, men många är ju ändå det. Hur ska det gå till, hur ska vi träffas?” Ett intressant sätt att ta grepp om den politiska polariseringen mellan könen – ett ämne jag själv gav mig på i en ledartext häromveckan: “Män är från Sjöbo, kvinnor är från Södermalm” (HN, 15/6).
Caroline von Seth (som själv bor på Södermalm), är ensam högerkvinna på scen. När hon får frågan om varför killar inte är vänster, påpekar hon att det finns gott om killar som är vänster, och Leon McManus (MP) gör glatt V-tecknet mot publiken. Erik Berg (L) menar att de liberala partierna har mest jämställda väljargrupper av alla, där har man det jättetrevligt ihop. Douglas Thor (M) tillägger: “Jag har varit på deras stämmor, det stämmer”. Implikationerna får publiken att brista i skratt. Ung Vänsters Ava Rudberg uppmuntrar den som vill skaffa tjej att helt enkelt bli feminist. Eneblad (SD) har inget svar på varför kvinnor och män röstar så olika, men hävdar att man måste kunna mötas över politiska gränser – kanske på dejtingappen Tinder?
Debatten är inte bara kaotisk underhållning från start till slut – den innehåller anmärkningsvärt mycket mer politisk substans än partiledardebatterna. Alla är på hugget, och så fort de drar igång kan jag nästan höra mina äldres röster i bakhuvudet: “De pratar ju som kulsprutor allihop!”
Och en riktig kulsprutedebatt blir det. Det är inte svårt att förstå om den ovane har svårt att hänga med. Min mor påpekar emellanåt att många politiker hade vunnit på att sänka både tempo och tonläge några promille, så att man inte bara blir pepprad. Många delar nog hennes önskan om en lugnare samtalston. Själv somnar jag då.
Just därför är det så fint att ungdomar får en plattform att prata som ungdomar gör, om saker som ungdomar pratar om: Om kriget i Gaza, om klimatutmaningen, och om sociala medier. Debatten har fart och fläkt, men också ett stort antal konkreta förslag, gott om kompetens, och en ideologisk skärpa som saknar motstycke i “vanliga” debatter. En och annan känga flyger genom luften (nästan alltid kastad med glimten i ögat), men man håller sig ifrån direkta personpåhopp. Nog ryker man ihop ett par gånger, inte alltid sakligt, men alla är skickliga retoriker och lyckas med att hålla sig till ämnet. Allt fler Almedalsbesökare stannar till, och publiken växer sig större. Skratten ljuder när McManus (MP) avslutar med att konstatera att regeringens klimatpolitik är en “spark i pungen” på nästa generation, men poängen framgår ändå.
Jag håller givetvis inte med alla debattörer, men samtliga gör mig stolt över att själv tillhöra “dagens ungdom”. Ofta lyfts att samhället borde ge mer plats åt ungdomar, eftersom de ändå är framtiden – men som de själva är duktiga på att lyfta: Ungdomarna är inte “framtiden”. Ungdomarna är här och nu.
Håll i hatten – det är skickliga kulsprutor vi har att göra med.
