På Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen för några år sedan frågade jag dåvarande inrikesminister Anders Ygeman om hur vår livsmedelsförsörjning ska garanteras i kris, svaret blev att våra grannländer skulle vara oss behjälpliga i det fallet. Tron på EU:s fria rörlighet på varor har varit stark fram till den pandemi som drabbade oss 2020. Rekordsnabbt stängdes emellertid gränserna mellan länderna inom EU när pandemin var ett faktum.
Världsläget är spänt, geopolitiska övergrepp, krig, men också globalisering och digitalisering innebär en ny världsordning. Populism och låg tilltro till vetenskap ger grogrund för trollfabriker som levererar fake news, påstådda ”sanningar” som används i destabiliserande syfte och ett sätt att utmana demokratins värden.
Om det är krig i Europa eller klimatförändringar som tvingar på oss nya prioriteringar är oväsentligt. Sakta börjar det sjunka in i mig på riktigt att en säkrad tillgång till livsmedel och energi, en omställning från fossilt till förnyelsebart inte kommer att gå oss smärtfritt förbi.
Dagarna då livsmedel var så billigt att vi hade råd att slänga hälften kan vara över, ja borde vara över. En hög elräkning till fullt kapabla människor kommer inte alltid att kunna kompenseras politiskt. Vi kommer att få bereda oss på uppoffringar av vår livsstil. Centralisering gör oss sårbara, varor som förut fanns i lager har de senaste decennierna överförts till rullande lager på vägar, "just in time”. Vi riskerar att stå inför en annan verklighet, ”just in case”, om utifall varorna kommer att finnas. Vi är beroende av det som produceras runt om i världen, vi förutsätter att logistiken ska fungera, att länder utan demokratiska system ska följa internationella överenskommelser och att råvarutillgångar inte stryps. Det är sköra system som vi haft tillit till.
Skälen att återupprätta ett starkt civilförsvar och bygga en mer robust livsmedelsförsörjningskedja samt ett resilient samhälle är som ni ser många. Den urbana miljön har blivit samhällets norm, ändå vet vi att landsbygden är förutsättningen för staden, livsmedels- och energiförsörjning är kopplat till en landsbygd som måste fungera även under svåra påfrestningar. En strategi för ett stärkt robust lantbruk och en rustad landsbygd saknas i Halland men också i Sverige, någon bör gå före. Denna någon skulle kunna vara vi i Halland. Våra invånare har rätt att förvänta sig ett nära samarbete mellan region, länsstyrelse, kommuner och aktörer som till exempel LRF och Hushållningssällskapet Halland. Tillsammans är vägen framåt.
