Annika Bergman: …Maten vi äter är politik …i allra högsta grad

Nu är sommaren här, lata dagar för många, årets mest intensiva för andra. Det krävs en del för att vi konsumenter ska kunna njuta försommarens primörer eller något gott på grillen. Bakom varje råvara finns en stolt producent, som med skicklighet parerat för ogräs, insekter och alla möjliga och omöjliga växtsjukdomar. Detsamma gäller för duktiga djuruppfödare, köper du svenskt kött så har du inte förgäves lagt några extra kronor för antibiotikafrihet och god djuromsorg.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

ANNONS

Utan tvekan, trots alla livsmedelsmärkningar, är det svårt att välja, en del val gynnar biologisk mångfald men missgynnar klimatet och vice versa. Börja med att titta efter svenskmärkning, det är det viktigaste steget men kan ta om man är intresserad av trygga livsmedel. Väljer vi bort kött så påverkas den biologiska mångfalden i mellanbygderna negativt, dessa marker hålls öppna av betande mular. Använder vi svensk rapsolja kan vi med gott samvete ta selfies i kanten av ett blommande gult ”hav ”.

Maten kommer att bli dyrare, det drabbar fattiga länder men också de fattigaste i alla länder. Vi borde öka kunskapen att tillaga billiga råvaror, lära oss laga måltider som präglas av säsong och vi behöver framförallt sluta slänga bra råvaror och rester. I västvärlden slängs 25 procent av de livsmedel som produceras, ofta som tillagad mat. Bästföredatumet är en vägledning, lukta och smaka innan du slänger.

ANNONS

Vi köper snabbmat i en omfattning som gör att många av oss tänker på ordet ”banta” minst en gång om dagen. Lösningen för många av oss handlar om att planera, skaffa rutiner som håller. Avstå trots ständig tillgång till mat, nu för tiden köper vi mat på macken oftare än vi tankar. Själv äter jag ofta när jag är sugen på något, mer sällan av äkta hunger. Det tål att tänkas på.

Att välja vilken mat vi äter är en ”klassmarkör” och politik. Den senaste trenden är att visa sin unikitet genom att deklarera vad vi inte äter, vad vi väljer bort, det vill säga vad vi har för matpreferenser. Jag lyssnade för ett tag sedan på Mats-Eric Nilsson, författare till boken ”Döden i grytan”. Han jämförde två lika stora arrangemang som han deltagit på, antalet ätande var cirka 300 personer. Den ena gruppen var en konferens med universitetsstuderande, mestadels urbana unga kvinnor, den andra gruppen var Spannmålsodlarnas stämmomiddag, mestadels bestående av äldre manliga bönder. På den första tillställningen hade över 70 procent av deltagarna anmält avvikande kostpreferenser (inte allergier utan preferenser). På Spannmålsodlarnas middag hade två personer anmält matallergi. Det är ett tecken i tiden, en utveckling av vårt individuella samhälle att individens önskningar tar sig allt större utrymme.

ANNONS

Tänk om man fick vara en fluga på väggen om så där trettio år när framtidens politiker ska göra de äldre med matpreferenser nöjda. De kommer att minnas vår tid som den gamla goda då de äldre faktiskt åt den åksjuka maten utan att knota särskilt högt. Vilket de faktiskt borde.

ANNONS