Det här blev väldigt tydligt när Petra Hygrell och jag mötte tre djupt oroade mammor i veckan. Rättighetslagen som skulle garantera ett liv så likt andras som möjligt blir alltför ofta blivit ett liv med kamp mot myndigheter. En vardag i ensamhet, ovisshet. Ibland till och med utan att man förstår varför. Precis som det blivit för tjejerna Ebba, Sofia, Ebba och deras kompis som HN rapporterade om härförleden. Fyra unga damer som inget hellre vill än att få möjlighet till ett eget boende som de tränat och kämpat för så länge trots sina intellektuella och kognitiva svårigheter. Fått beviljat plats på gruppboende men sedan inte kunnat flytta in. Det var deras mammor vi mötte.
Året var 1994 när LSS, Lagen om stöd och service, skulle skapa förutsättningar och förutsägbarhet för människor med funktionsnedsättningar. Stödet skulle vara varaktigt och personligt. Bort skulle tiden med institutioner, då livet skulle planeras utifrån personalens tider oavsett om det gällde toalettbesök eller fritidsaktiviteter. Alla skulle få leva som andra i jämförbar ålder, med samma möjligheter att göra olika livsval, till exempel om arbete, familj och fritid. Intentionen i LSS och dess förarbeten var tydlig: se till alla de behov som den enskilde personen har, skapa de bästa möjligheterna för ett liv likt andra och se till att det gäller över tid.
Små gruppboenden, lägenheter med stöd, personlig assistans, ledsagning, kontaktperson och andra viktiga insatser tillkom för att ge rättigheten och möjligheten att leva som andra. Om det blev fel så skulle man ha rätt att klaga till domstol. Men vad hände sedan? Många tusen människor i Sverige vet. Många i Halland vet, Ebba och de andra tjejerna i Falkenberg vet, in på bara huden.
Vad ska man då kunna förvänta sig. Jo, det som säkert är självklart för de flesta av oss. Ett gott bemötande från myndighetspersoner, en begriplig och transparent behandling av ens ärende, tydligt kommunicerade beslut som man förstår och sist men inte minst att besluten verkställs. Om det inte skulle ske av något skäl måste ju även detta vara förståeligt, tydligt och det måste anges en tid när det kommer verkställas. Varken mer eller mindre.
När lagen infördes i januari 1994 var det inte så många som använde sig av rättighetslagstiftningen men alltefter tiden gick och fler fick upp ögonen för möjligheten att få leva som andra ökade antalet personer som ansökte bland de tio olika insatserna. Det har diskuterats om varför antalet ökat och det finns många förklaringar. Den mest självklara är att om en person får förutsättningar till att leva, så öppnas ögonen för de möjligheter som det innebär och som man tidigare kanske trott vara omöjliga. Ett välfärdssamhälle mäts utifrån hur det tar vara på sina minsta. Låt oss aldrig ta bort möjligheten för dem som har hoppet att kunna leva sina liv och bli sina bästa jag.
