Jag sitter ju i försvarsutskottet och i försvarsberedningen och hoppas att jag väljer rätt plats att vara på för att göra mest nytta, just nu. Men det är svårt när hjärtat säger en sak och förnuftet en annan. Det vet ni säkert allt om.
Nåväl, i försvarsberedningen har vi nu arbetat fram en överenskommelse om att snabba upp det pågående arbetet med att rusta upp vårt totalförsvar. Något över 2 miljarder till det militära försvaret ska satsas extra under innevarande år. Vi i vårt parti fick med oss övriga partier på en stor satsning på det civila försvaret på 800 miljoner. Allt ska tas i ändringsbudgetar och skynda på den upprustning som redan idag är igång. I samma överenskommelse finns också med att satsningar på det militära försvaret ska upp till 2 procent av BNP. Det ska ökas årligen och Försvarsberedningen är inte färdiga med vilket år vi ska ha uppnått 2 procent av BNP.
I riksdagen har vi vid två tillfällen nu beslutat att skicka hjälp till Ukraina, delar av det de ber oss om, som exempelvis förnödenheter, filtar, tält och vapen.
För oss har de besluten inte varit svåra då det bottnar i våra tre solidariteter som vi i vårt parti har som grund i alla våra ställningstaganden: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med världens alla människor
Därtill bottnar det också i övertygelsen om att demokratin alltid måste försvaras. Så handlingen att stödja och hjälpa ett land som attackeras av en maktfullkomlig människa utan medmänsklighet och känslor inför det lidande han åsamkar, var och är självklar för oss.
Jag satt i kammaren nyss och lyssnade på president Zelenskyj i hans tal till oss i Sverige, och det som händer där kommer så nära. Så många människor vars liv och historia slagits sönder på kort tid ska nu försöka tro på en framtid igen. Många som kommer från Ukraina har flytt kriget tillsammans med sina djur. Det är en kärlekshandling som vi i Sverige förhoppningsvis ser på med respekt. Jag förstår och sympatiserar med den fullt ut. Så för oss krävs det nu inte enbart att vi ser till att de människor som kommer, får den hjälp de behöver, utan att de i största möjliga mån också får en möjlighet att fortsätta leva med sina djur, som de så tydligt visat är så viktiga för dem.
Behoven av hjälp känns just nu oändliga och då brukar det bästa hos människan komma fram; viljan att hjälpa. Kanske behöver vi själva omvärdera vad som är viktigt på riktigt, i allt detta som nu händer?
Vad finns att glädjas åt då? Jo, varje morgon jag vaknar känner jag en oerhörd tacksamhet över att ha fått sova en natt till i min egen säng, utan flyglarm och ljudet av bomber i närheten. Och så har våren äntligen kommit!
