Det är inte första gången jag skriver om hat och hot mot makthavare. Det har varit ett reellt problem länge, men risken för det allra värsta tenderar att kännas uppblåst, fram till dess att något händer. När larmet väl går, som i Visby i somras, är det redan för sent. Hatet är något vi som engagerar oss politiskt ständigt måste ta hänsyn till. Den finns där, vetskapen om att de flesta av våra åtgärder antagligen visar sig överflödiga, men att det bara krävs en enda galning.
För att få bukt med problemet menar jag att vi bör komma ihåg att fall som Theodor Engströms bara är toppen på ett isberg. Strax under toppen finns de högerextrema kretsarna. Till isberget hör också de enorma forumen på internet där många, främst unga män, radikaliseras. Forumen göder misstro, rädsla, hat och konspirationer. Där häller man bensin på varandras hatiska eldar, och drar varandra djupare ner i förvrängda världsbilder.
Det är nog fler än jag som är genuint oroade över effekten. Unga i Sverige idag lever en stor del av sitt liv på internet - i snitt spenderar tonåringar över trettio timmar i veckan framför en skärm.
Och hatet frodas även på de plattformar vi klassar som rumsrena. Skaparna vet precis hur de ska få oss att trilla ner i digitala kaninhål, och en oavsiktlig konsekvens blir att högerextrem propaganda ofta riktas mot unga män. Givetvis är steget långt från hatfyllda kommentarsfält på Instagram till ett terrordåd, men jag är rädd att algoritmerna gör det sluttande planet mycket, mycket brantare.
Under min semester läser jag Jonathan Lundbergs “Sverigevänner: Ett reportage om det svenska nätkriget”. Författaren beskriver det gigantiska internetmaskineriet och dess makt, med både svenska och globala exempel från verkligheten: allt från amerikanskt grundade 4chan till Sverigedemokraternas trollfabriker. Det kändes som otroligt viktig läsning för mig som ungdomspolitiker och storasyster, men när jag läser blir jag emellanåt mörkrädd.
Jag är inte skeptisk mot varken teknologi, internet eller sociala medier. Jag tycker tvärtom att det kan vara en otrolig källa till bildning, diskussion och utveckling - men det är viktigt att vi orkar försöka oss på att förstå hur maskineriet fungerar. Idag sker radikalisering inte vid skumma möten bakom containrar. Den börjar ofta i våra sovrum, bakom en skärm.
Jag riktar mig därför till föräldrar, storasyskon, lärare och alla som själva är unga, att orka sätta sig in i extremisternas grogrund - och jag kan varmt rekommendera Jonathan Lundbergs reportage.
Det är mycket som behövs göras för att förhindra att katastrofen infinner sig. Det krävs, trots allt, bara en enda galning. Det vi kan göra är att se och förstå världen där galenskapen frodas, och göra vårt bästa för att mota den i dörren.
