Ledare 6/7. Almedalsveckan, politikens egen rockfestival, återuppstod i år efter fjolårets uppehåll. Pandemin ställer dock fortfarande stora krav varför det mesta av den sker digitalt. Den är också komprimerad, det blir nu så att säga två spelningar varje dag.
Öppnade gjorde Nooshi Dadgostar med Vänsterpartiet, följd av Ebba Busch med Kristdemokraterna senare under söndagen.
Busch gick ut starkt. Hon sken som en sol, vilket under omständigheterna får betraktas som imponerande, och levererade en konkret vision och en än mer konkret problembeskrivning.
Almedalstalen erbjuder partiledarna en stor frihet i val av teman utformning. Därför är det intressant vilka toner de väljer att slå an.
Så särskilt med en regeringskris som bakgrund och högst ett år kvar till nästa val blir det extra viktigt att förmedla rätt budskap. Partiets själ om du så vill.
Busch ville i godmodig ton inta pragmatikerns position. Det är minsann KD, menade hon, som verkligen ligger i mitten, denna i Sverige så åtråvärda plats, eftersom de minsann kan "prata med alla".
Paradfrågan sjukvården ordinerades den vanliga underkuren: lägg ned regionerna.
Ett tema hon redan etablerat under misstroendeomröstningen, och som hon vällustigt återupptog var det om det svenska "hjärtlandet".
Sveriges anatomi är uppenbarligen mycket speciell, eftersom detta hjärta verkar ligga överallt i landet, bara inte i storstäderna och bara inte där det bor miljöpartister.
Miljöpartiet, eller kanske snarare just miljöpartisterna, var fullt klart huvudfienden.
Dessa lömska storstadsbor, som berikar sig på de övriga landets bekostnad, vill helt enkelt inget hellre än att ta Macken från Roy och Roger, drivna av ett allmänt ogillande av "villa, Volvo och vovve". Allt detta proklamerades till ljudet av det inte så lite hotfulla omkvädet "då är det dig de är ute efter".
En slagfärdig och ändå relativt välavvägd populism.
Just populism var uppenbarligen dagens tema och även om Ebba Busch gjorde mycket bra ifrån sig i genren var det ändå fullt klart Nooshi Dadgostar som levererade greatest hits.
Hon öppnade med 80-talets barndomsidyll. En tid full av möjligheter. Men nu, nu sörjer hon den svunna tryggheten, tryggheten från när Sverige var världens bästa land.
Nu saknar vi det starka samhället. Socialdemokratin har svikit sitt arv. Bredsida efter bredsida riktades mot S, och V, förklarade hon, är ingas röstboskap, ingens dörrmatta.
Detta följdes upp med klassiska bilder om hur det är vanligt folk som har byggt landet. Hur storkapitalet bryter ner samhällsfunktioner, allt inramat av mantrat "tillsammans är vi starka".
Hos Dadgostar är det inte hjärtlandet men väl "folkhemmets hjärta" som ska värnas. Värnas från vilka? Jo, från politikerna.
"Yrkespolitikern" framför nu bara sin egen, inte väljarens röst. Vanliga människors uppfattningar ligger långt från deras valda företrädare. Men V kommer agera mot politikerna!
Dessa politiker har tappat kontrollen. Dadgostar har uppdraget klart för sig, "kontrollen måste återtas".
Så vänder sig också Dadgostar mot en världsfrånvänd elit som tappat kontakten med vanligt folk, som har fört Sverige bort från sin skimrande guldålder. Men V kan ta oss tillbaka. Take back control! Make Sweden great again!
Från sina respektive horisonter är det alltså två tal med förvånansvärt många likheter. Till formen är båda välskrivna och partiledarna framför dem också mycket skickligt. Är det nu populismen slår igenom på en riktigt bred front?
Ett par nyanserande ord bör dock tillfogas. Populism är i Sverige ett mycket negativt laddat begrepp, kanske säger det en del om den politiska kulturen. I andra länder ser det annorlunda ut. I USA kunde till och med Barack Obama stolt kalla sig för populist, något som i en svensk kontext låter obegripligt.
Populism är ofta en destruktiv kraft, ingen tvekan om saken. Men den kan också vara en garant för att politiken inte tappar den demokratiska förankringen. Bra populism kan behövas. Detsamma gäller också dess motsats. Elitism är per definition exkluderande, men elitism är också garanten för meritokrati, att komplicerade frågor löses med välgrundade beslut av kompetenta beslutsfattare. Bra elitism behövs. Apropå det så var det förresten Liberalernas dag i måndags.
