Miljöpartiet vill återinföra den. Det kommer leda till höjda priser vid pump vilket Helldén också medger, men tillägger att man vill stötta de som bor i glesbygd och är beroende av bilen för att de inte ska drabbas för hårt. Det visar att man förstått en del av kritiken mot reduktionsplikten.
Reduktionsplikten, som infördes 2018, innebär att biobränslen blandas in i diesel och bensin för att bidra till sänkta utsläpp. Den håller på att trappas ner av Tidöregeringen, för att avskaffas helt, vilket kritiserats för att de görs utan att nya bättre styrmedel är på plats. Det har inneburit utsläppsökningar.
Men det behöver påpekas att inblandningen inte är något annat än en tillfällig lösning, ett sätt för att hålla nere utsläppsnivåerna för att kunna nå transportmålen till 2030.
Men den permanenta lösningen för den privata bilflottan stavas elektrifiering, och reduktionsplikten fanns för att få ner utsläppen under väntan på bättre teknik – för transportsektorn, och andra sektorer där minskningarna går trögare. Målet på lång sikt är ju inte att folk ska åka runt med hjälp av bensin eller diesel, oaktat om den blandas ut med biodrivmedel eller inte.
Dessutom sker inte mindre utsläpp vid förbränningen av biodrivmedel, jämfört med bensin och diesel, poängen är att det är förnybart. Att det går att plantera ett nytt träd som växter som binder koldioxid. Men miljövänligheten bygger på att det faktiskt görs, annars finns nyttan bara i teorin.
I en granskning förra sommaren konstaterade Riksrevisionen stora risker med att förlita sig för mycket på reduktionsplikten i klimatpolitiken. Det är långt ifrån ett perfekt styrmedel. Mängden biomassa är begränsad, och risken finns att inblandningen tränger bort andra användningsområden där biomassa i stället ersätts med fossila råvaror, påpekades av myndigheten.
Dessutom finns det transporter som är långt svårare att elektrifiera, där biodrivmedel behövs mer. Dumt då att elda upp det i lätt elektrifierade personbilar.
Trots bristerna klamrar sig Miljöpartiet krampaktigt fast vid reduktionsplikten, som blivit en symbol för bra klimatpolitik. Att det inte är särskilt framåtsyftande spelar ingen roll, och visar på Miljöpartiets tendens att fastna i att försvara gamla reformer och tankesätt, även när bristerna påtalats länge och väl. Se även partiets oförtvinliga kärnkraftsmotstånd.
Kritiken mot att avskaffa reduktionsplikten utan att ha andra styrmedel på plats har bäring, men så även kritiken mot reduktionsplikten som reform som gav anledning att avskaffa den. När det väl är gjort finns ingen anledning att återuppliva reduktionsplikten med alla sina brister – ibland är det bäst att låta döda reformer vila.
