Ledare 23/8. Det är inte bara landets elever som börjar en ny termin. Om några veckor tar också riksdagens arbetsår sin början. För alla ledamöter var nu kanske inte det gångna sommarlovet riktigt så utvilande som de hade hoppats.
Just som ledigheten skulle börja ramlade Sverige in en fullskalig regeringskris. I efterhand är det anmärkningsvärda inte själva krisen utan att regeringen faktiskt höll så länge som den gjorde. Med ett underlag med diametralt olika politiska mål var situationen skakig från dag ett, där i januari 2019.
Att regeringen, och främst då socialdemokraterna, lyckades hålla sig kvar så länge ökade naturligtvis självförtroendet och tron på att politik verkligen är det möjligas konst. För Stefan Löfven (S) har också kompromisserna ett egenvärde, och via dem styrde man så skutan tills den till slut gick på grund. Nooshi Dadgostar (V) visade att även kompromisserna hade nått en gräns.
Så regeringen föll, men återkom lika snart som den gick. Den amerikanska politiska tidskriften Politico beskrev till och med Stefan Löfven som den europeiska politikens Harry Houdini. I processen hade han också lyckats undfly ett förslag om hyressättning han aldrig ville ha, plus hela januariavtalet. Förhandlingar och kompromisser hade återigen säkrat makten, åtminstone för tillfället.
Så nu sitter denne politikens utbrytarkung åter i Rosenbad. Förutsättningarna är dock på intet sätt förändrade. Regeringsmakten bygger på stöd, eller åtminstone tolerans, från både Vänsterpartiet och Miljöpartiet och Centerpartiet. Nästa stora trollerinummer blir budgeten, där Vänsterpartiets krav kommer kosta i häradet 25 miljarder; och så var det det här med strandskyddet. Det har redan från början stått klart att MP och C är på direkt kollisionskurs. Miljöpartiet verkar anse att förslaget om slopat strandskydd för sjöar mindre än en hektar och vattendrag smalare än två meter innebär miljökatastrof och slutet för allemansrätten. Utsikterna för samsyn är små, åtminstone med dem som anser strandskydd för de nära 100 000 sjöar större än en hektar kanske räcker.
För Centerpartiet väntar alltså en besvärlig seglats. Kort sagt, mellan Vänsterns Skylla och SD:s Karybdis. Motviljan mot samarbeta med ytterkanterna är förståelig. Tagen till sin spets hotar den dock att försätta C i närmast perpetuell opposition. En mycket drastisk opinionsförändring krävs för att ändra de förutsättningarna.
I ett läge där det blir svårt att helt undvika någon av ytterkanterna kan det faktiskt vara värt att lära av dem. Ta ett blad ur Nooshis bok. Om inflytande för en överskådlig framtid innebär någon form av samvaro med partier med mycket annorlunda intressen bör alla veta vad man är beredd att göra för att hävda sina egna.
