Ordet integration används oftast för att beskriva att människor som kommit till Sverige ska bli en del av samhället. Men det låter egentligen närmare assimilation, att de nya ska anpassa sig till det de kommer till. Assimilation har tidigare varit Sverigedemokraternas inriktning, även om SD numera verkar ha anammat ordet integration i dess delvis felaktiga betydelse. För det måste rimligen ligga någon ömsesidighet i integration, annars används ordet helt fel.
Några läsare har reagerat på att jag i ledaren "Mina kaffestunder med SD-väljare" har lagt huvudansvaret för den bristande integrationen på myndigheterna. Självklart har enskilda personer också ett ansvar för att vilja anpassa sig till det nya landet, men då måste personen också få rätt förutsättningar och redskap.
När den berömda presskonferensen med en gråtande Åsa Romson och Stefan Löfven sändes i november 2015 befann jag mig på en konferens om social innovation. Där var fullt med kreativa nytänkande människor från ideella organisationer och från sociala företag. Stefan Löfven sa att Sverige var tvunget att stänga gränserna för vi klarade inte av att ta emot alla flyktingar. Men han hade inte frågat civilsamhället eller någon på konferensen jag var på! Det hade säkert kommit fram många konstruktiva förslag om statsministern gjort det.
I Sverige är det staten med sina myndigheter som har ansvar för mottagande och också integrationen. Men myndigheterna är sina egna "stuprör", även om man öppnat upp lite mer på senare år med bland annat gemensamma servicecenter. Lagstiftningen är ofta fyrkantig och människor hamnar ibland mellan stolarna.
Arbete är nyckeln till att komma in i ett samhälle. För att få ett arbete behöver man rätt kompetens och utbildning. Man behöver också kunna språket som används i landet man kommit till. Svenska är inget världsspråk och det är få som kan svenska innan de kommit hit. Till skillnad mot Kanada - franska och engelska är det fler som lärt sig.
Kanadas integrationsprocess är intressant då ideella organisationer har ett stort ansvar för integrationen. Organisationerna drivs ofta av invandrare själva, vilket måste vara skönt för en nyanländ, att få hjälp och guidning av någon som förstår språk och kultur i både det gamla och nya landet.
De svenska myndigheterna har uppenbarligen inte rätt redskap för att lösa integrationen. Civilsamhället behöver kliva fram, precis som man gjorde 2015. Utbildning, språk och jobb - hur svårt kan det egentligen vara? Det finns de klassiska studieförbunden men också nya föreningar - ge dem förutsättningar att skapa integration. Och alla behöver inte göras likadant överallt, även om det ibland verkar ingrott i den svenska folksjälen.
